Men gör nå´t då!

Jag märker att jag inte skriver här alltför ofta längre. Ett inre motstånd har växt sig allt starkare inom mig, mot detta, mot förändringar i vår s.k. välfärd, mot tvånget att prestera, mot känslan av tvång att vara lyckad, att lyckas med arbete, med karriärer, med livet som samhällsmedborgare. Misslyckade individer är inte välkomna eller intressanta.

Jag upplever viss frustration när det gäller regelverk och normer. Pålagda regler med "hot" om att man blir avskriven, utskriven, utpetad, utan inkomster osv om man inte följer det som pålagts oss uppifrån.
Jag upplever en enorm press på mig att jag måste prestera, betala för mig, visa på att jag gör något samhällsnyttigt, att jag drar mitt strå till stacken, att jag ger något, att jag gör något. Jag ska betala skatt, jag ska betala avgifter och jag ska vara en del av den stora massan. Är jag inte det, gör jag inte det så är jag utanför.
Att hamna utanför en gemenskap är det värsta som kan hända, det är vi itutade sedan barnsben, gör det du ska, gör rätt, följ strömmen, gör som alla andra, gör ditt jobb, fyll din uppgift, annars har du inte rätt att äta, annars har du inte rätt att vara med.

Detta i sin tur leder till att jag drar allt hårdare i min egen handbroms, jag gräver ner hälarna i backen, stretar emot...det kan inte vara meningen att vi ska bli sjuka på kuppen! Det kan inte vara meningen att vi ska leva som slavar, det kan inte vara meningen att vi enbart skall tiga och göra allt som man säger åt oss att göra. Vad är det för fel?! Varför är vi så tysta? Varför är vi inte fler som säger ifrån? Varför orkar ingen kämpa emot?
Det är som om vi blivit så pålagda med tyngder att ingen orkar, som om man gjort detta med flit...den större massan av "vanligt" folk tystas genom hårdare tag, vi orkar till slut inte göra motstånd, vi orkar inte ta itu med de större frågorna, då vi hela tiden är tvungna att se om vårt eget liv, våra egna hus och hem. Vi blir så egocentriska just pga alla pålagor att ingen orkar engagera sig i orättvisorna, ingen orkar med mer än det egna livet.
Som jag ser det så är det ett ypperligt sätt att få den större massan i schack, smart drag, man gör folket utmattade för att inte riskera att de reser sig och agerar, protesterar och river ner det pålagda, det beslutade...
Det är svårt att göra sig hörd som en enda individ, man behöver vara fler för att kunna påverka!

Jag satte mig ner och skrev mina tankar, mina åsikter till de i ledande positioner---allt utifrån min verklighet, jag skrev av mig, berättade min situation. Det ger kanske inte omedelbara resultat om förbättringar, men jag gjorde något, jag tog mig ur en känsla av att inte ha någon som helst påverkan i det stora hela.
I det lilla, i min egen verklighet gör jag vad jag kan.

Ha det gott/N