Livet har gått vidare, trots allt.

Jag handlar eller fyndar till vårt hem, möblerar och inreder med sådant som jag gillar och som kära mannen antingen gillar eller kommer att lära sig att tycka om, hittills har han haft samma smak...eller är han bara snäll? hehe 

I alla fall, mitt stora intresse är loppisar, jag har själv jobbat inom secondhand för ett tjugotal år sedan och ägt en hel del av sådant jag idag köper igen. Jag samlade ett tag på Uppsala-Ekeby porslin samt annat -30, -40 tals porslin.
 Färgglada tyger, dukar, gardiner etc är också något som jag har samlat på. En husbrand för 10 somrar sedan gjorde att vi miste allt och jag tappade bort allt intresse för att överhuvudtaget samla på något eller att bry mig om vad vi fixade till och inredde med efteråt, i lägenheten som  jag och barnen fick flytta in i. 

Allt det materiella tappade betydelse fullständigt. Visst behövde vi kläder, skor och möbler att sitta på och ligga i. En hel bygd hjälpte till att möblera vår lägenhet, släkt och vänner kom till snabb hjälp. Snart hade vi fått ihop ett hem som det gick att bo i. Men, trots tacksamheten för allt detta, så uteblev den där innerliga känslan av att vara hemma. Vi gick från över 200kvm boyta och med 10.000 kvm tomtmark/skog till ca 65 kvm lägenhet, tre trappor upp i ett hyreshus inne i byn. 

Men just där och då betydde väl inte boyta eller trädgård speciellt mycket heller, då vi i branden också förlorade man/pappa och älskade husdjur. Lite smått började barnen sakna annat också, leksakerna, presenter de fått, julklapparna, den fina teckningen som var inramad eller satt på kylskåpsdörren. Själv gick jag i dvala och brydde mig inte särskilt mycket om varken det ena eller det andra. Jag försökte få ihop livet igen. Barnen gick först, de skulle ha allt de förlorat i branden. Jag ville åtminstone försöka återskapa den tryggheten för dem. Samma slags leksaker, böcker osv. 

Det tar något år innan livet så sakteliga börjar ta form igen. Men det kommer alltid finnas ett tomrum, en saknad av och efter någon eller något som gick förlorat där och då. Sommaren 2003 är för alltid fastetsad i minnet. Det var ett helvete att genomleva, det var ett helvete att stå ensam kvar, med två små barn. Det har varit förbaskat tufft och tungt många gånger. Jag önskar ingen något liknande! 

Nu har vi kommit till vägs ände med denna resa känner jag. Det är nu 10 år sedan det hände, den kommande helgen blir det tio år sen jag blev ensamstående morsa, barnen blev faderslösa och alla tre blev vi i en handvändning bostadslösa. Nu är barnen snart vuxna, jag har gått vidare in i ett nytt skede i livet och sakletaren i mig har hittat tillbaka för fullt. Det är skönt att kunna känna glädje och lycka till fullo igen. Det är härligt att mina loppisresor börjat komma tillbaka igen. Jag älskar att få strosa omkring bland seconhand hyllor och i loppislador. Jag har tankar och idéer kring det jag fyndar och fyller på med. Jag har åter släppt lös på fantasin och kreativiteten verkar ha kommit tillbaka med råge. Jag har alltid varit den där med en massa idéer och påfund. Allt har jag inte själv kunnat genomföra men med mina uppslag så har andra kunnat utföra, göra, tillverka m.m från mallar jag ritat upp osv. 

Livet har gått vidare. Jag är en sakletare igen, jag är en hyfsat glad morsa till två helt underbara ungdomar, vilka trots allt, visat sig kunna växa upp utan en far. Jag säger inte att deras saknad efter pappa kommer att försvinna bara för att jag valt att gå vidare, släppa taget om det som var då. Deras pappa är fortfarande deras pappa, fast han numera finns på den andra sidan. Livet är vad vi gör det till. Livet är för mig att ta en dag i taget. Jag fäster inte så stor vikt vid vad grannen har för sig eller inte, om gräsmattan på andra tomten är i bättre skick än den jag själv går och trampar på. Jag följer min inre röst allt oftare, jag gör sånt som betyder något för mig. Jag har blivit bättre på att känna efter före innan jag säger ja eller nej till något och jag har också lärt mig att se, känna och höra var mina gränser går. Allt detta tog sin början där och då sommaren 2003, i och med den stora katastrofen i mitt och mina barns liv. Det är konstigt, men jag kan idag säga som andra sagt före mig: tiden läker sår, inget ont som inte har något gott med sig...då kändes det som om livet bara var ett svart hål, men dag för dag, vecka för vecka, månad för månad och slutligen år för år så tar man små små steg framåt i livet, i utvecklingen, i måendet och jag kan känna tacksamhet över det lilla. 

Jag har tidigare våndats inför detta datum som infaller till helgen, men nu har jag bestämt mig för att det så kallade dödsdatumet ska återfå sin vanliga status igen, att vara en helt vanlig dag, utan några som helst inslag av tråkiga känslor p.g.a. något som skedde för 10 år sedan. Spöket får hålla sig kvar där spöket hör hemma. Puts väck.