BarnaTro och lek.

Idag är sådan dag då jag får tvinga mig upp och göra det jag ska. Jag behöver verkligen hämta upp kraften från mitt innersta, från djupet av mig själv. Jag har fastnat lite i min tankegång och mitt väsen stretar emot, slits mellan det jag vill göra och det jag måste. Håglösheten vill ta över, känslan av maktlöshet vill träda in och ta över. Idag är verkligen en dag då jag får jobba för att finna ro, för att få fram ljuset, för att verkligen finna mening. Inombords skriker jag ut min frustration, i känslan är jag irriterad och heligt förbannad på det mesta i vårat samhälle. Ja, idag får jag verkligen jobba för att finna lugnet, för att finna ro i själen, för att vara i nuet, för att se meningen med detta liv. Jag har samtal i mitt huvud, försöker tala mig själv till rätta, petar mig själv i sidan för att öppna ögonen och se det vackra jag har omkring mig. 

Jag VILL INTE förstå sakers natur, jag vill inte vara snäll, jag vill inte vara trevlig och gullig, jag bara vill inte se det positiva i allt omkring mig. Bläää! JAG VILL INTE!!! Lipar åt människor i tanken, lipar och gör fula grimaser åt mig själv i spegeln. Stampar lite med foten i golvet. Svär inom mig och säger de fulaste ord jag kan komma på. Allt är bara fult och så innerligt urbota tråkigt och trist. Far åt pipsvängen allihop! Lyssnade på radion, där talar man om det fina med adventsljusstakarna som snart är uppe i var mans hem och fönster. Och  jag undrar i mitt sinne vad det nu är så intressant med det, att man behöver tala om det i radion. Saken var den att man talade om att man skulle ta reda på vilket sken lamporna ger i stakarna innan man köper hem den, så man inte blir besviken. Jaha??? OCH??? Detta ger mig en vink om att det är mitt lilla jag som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet...jag fångar upp henne lite, så där i flykten...Ahaaa...för jag vet att jag älskar julen, jag älskar att pynta, jag älskar allt som hör julen till. Njuter av adventsljus och stjärnor, har alltid sett fram emot att få plocka fram det som hör julen till...jag är något på spåren...mitt dåliga humör, min sura min, min lust att bara lipa och göra fula grimaser åt allt och alla---det hör ihop med denna lilla tös jag har inom mig, hon som inte vill acceptera orättvisor, hon som inte vill att världen ska vara ond eller ful. Den lilla tösen som vill dansa och sjunga, närhelst andan faller på. Hon som inte ville bli som de vuxna, tråkiga, trötta, utslitna av alla måsten, av alla påtvingade och pålagda måsten från omvärlden. Hon som levde på tron om det vackra i livet, hon som verkligen trodde att livet är underbart, fantastiskt, fullt av äventyr, hon som levde för att sjunga och dansa. Hon som trodde på älvor, tomtar och troll. Hon som njöt av att vara prinsessa och fångad av draken, hon som kunde trolla fram de vackraste maträtter ur det som fanns på gården...gräs, jord och rötter blev en gång i tiden helt underbara galamiddagar...ler lite åt tanken, åt minnena. Tänk vad lite det egentligen behövs för att finna tråden, för att se orsak och verkan. Ni förstår, jag har inte bejakat min lilla tös på ett tag, hon den lilla som inte vill vara med i det här samhället, med pålagda måsten och hot om repressalier om man inte uppfyller vissa krav.

Jag har gått omkring lite, här i mitt hem, funderat och klurat på vad det är som är fel? Då jag känt denna enorma frustration, denna lust att bara stampa i golvet och vägra röra mig ur fläcken...och nu kom jag ju på det. Jag har inte lekt på länge. Jag har inte busat eller skojat på väldigt länge. Jag har förbisett den här lilla tösen i mig. Hon som vill leka. Mitt vuxna jag är så förståndigt, är så förbaskat allvarligt. Mitt vuxna jag som hela tiden bollar med allt som behöver göras. Mamman som ser till att maten lagas, mamman som diskar, städar, handlar, tvättar. Som nattar och tröstar, som ser till att allt är i sin ordning för kommande dagar och veckor. Den vuxna som är ålagd att vara ansvarsfull och duktig. Den vuxna som ska veta och kunna det mesta. Den vuxna som ska följa regler och normer, den vuxna som ska föregå med gott exempel. 

Detta har jag haft med mig nu i några dagar. Tankar kring hur trist allt är, hur vansinnigt, urbota tråkigt allting är...samtidigt som jag haft en känsla inom mig som velat få mig att hitta på något roligt, busigt...Vi behöver leka mera! Vi behöver få bejaka vårt inre barn. Vi behöver få ge oss hän i leken och buset. Vi måste få släppa loss lite. Jag vet inte vad jag kommer att hitta på under dagen, jag tänker att det får visa sig, nu när jag kommit fram till "pudelns kärna" så att säga  så tänker jag att det får visa sig helt enkelt. Den här lilla tösabiten som finns inom mig får allt vara framme och visa vägen...

Ha de så gott ni kan!/N