"Du har så´n fantasi"...

Så var det någon som sa till mig för ett antal år sedan. Det sades inte på ett positivt sätt, snarare med klander . Det fick mig ur balans en stund och jag började fundera på de uttalade orden. Då var jag inte där jag är idag i förståelsen för min egen person/personlighet. Jag "förlorade" mig själv ett tag p.g.a. det uttalade. Ockuperades av funderingar kring just det sagda. - Vad menar människan? - Varför sa han så? - Varför så nedlåtande ton i fraseringen av orden? - Är det fel att ha fantasi? - Är det fel av mig att vara den jag är? -

Om ni har sett eller ser på programmen/tv-serierna MEDIUM och GHOSTWHISPERER så kanske ni till viss del  kan förstå vad jag egentligen refererar till vad gäller "min fantasi"...
Minnen från förr, mycket längre tillbaka än det som ses som sanning och varande i den här kroppen, den här familjen, den här släkten finns också att lägga till, till "min fantasi".

I många år var jag tyst, jag sågs på som en blyg och tystlåten person. Medan jag själv letade efter bevis, fakta, vetenskapliga förklaringar till det jag såg, det jag mindes, det jag upplevde i drömmar och vakna tillstånd. Ute i samhället var det svårt att uttrycka sig om det jag såg, kände och upplevde. Jag gjorde allt för att slippa, allt för att passa in.

Jag har så´n fantasi, Kanske det också hänger ihop med att jag är uppvuxen i en familj där verkligheten inte var rolig att handskas med. Vi var annorlunda och udda. Vi var invandrare, med krigstrauman som arv i bagaget, med ålderdomligt uppfostringssätt, med srtävan efter det goda livet i det rika landet sverige. Vi gjorde vad vi kunde för att inte vara avvikande, för att passa in. Mycket kraft gick till att "spela med", att låtsas förstå den så kallade verklighet vi hamnat i här i det goda landet Sverige. Det om något är väl också att ha fantasi, när man försöker anpassa sig till ett nytt lands normer, när man försöker finna en plats att överleva på? Att sedan också lägga till "Seendet", intuitionen och känslan för det s.k. onaturliga som är nedärvt, det gjorde det inte lättare. Jag är inte den enda i släkten som ser, som intuitivt känner och bara vet...det finns många fler. Mina barn har också uttalat saker som väldigt små, om minnen från andra tider om föraningar och syner. Tack och lov så kan jag bemöta det. Jag kan åtminstone låta bli att vara nedlåtande och sarkastisk. Dessa förmågor har vi alla, det är min övertygelse. Om vi sen får visa det, får stöd och uppmuntran i att utveckla det på ett sunt sett är en "annan femma"

Den sociala normen...den samhälleliga synen om vad som är rätt och fel, allmänt spektakel och/eller kuriositet? Galenskap eller oerhört fantasifullt? Ja idag ger jag "blanka f-n " i vad andra tycker och tänker om gåvorna jag är välsignad med. Jag står upp och vågar tro och leva med gåvorna jag välsignats med. Jag stöttar mina barn i att våga plocka fram sina gåvor, eller ja, jag försöker i allafall finnas till hands för dem efter bästa förmåga. Jag välsignar fantasin, jag välsignar det intuitiva, seendet, fantasifullheten osv.

Blessed Be säger jag med kraft, inifrån och ut.

Tänk vad någons ord kan styra och ställa till det i en människas liv! Någon uttalade något nedlåtande om min s.k. fantasi och detta fick mig låst i mig själv en stund, tänk vad det sagda ordet kan styra!? Även det som är osagt kan styra en hel del, men det tar vi en annan gång.

Namasté/N