Barnfattigdom enligt Stockholms Stadsmission Med barnfattigdom menar Stockholms Stadsmission den fattigdom som riskerar att barn hamnar i ett socialt utanförskap. T ex genom att inte kunna delta i fotbollsträningen längre eftersom skor och medlemskap i klubben kostar för mycket, eller att barnets sociala liv begränsas för att man som barn oroar sig för bristen på pengar i familjen eller för sina föräldrar.
Inom våra verksamheter möter vi barn och föräldrar som drabbats av fattigdom på olika sätt. Det handlar om barn vars föräldrar regelbundet är i behov av akut ekonomiskt stöd för att kunna ombesörja familjens basbehov, som mat, hyra och el. Det handlar också om familjer som har ekonomiska resurser för att täcka det mest nödvändiga, men ändå tvingas leva på ett sätt som avviker från sociala normer och skälig levnadsstandard.
Barn som växer upp i fattigdom hamnar i kläm på ett sätt som de inte själva kan påverka. Knappa ekonomiska förhållanden kan leda till en känsla av ensamhet och otrygghet som kan leda till att barn eller familj isolerar sig. Att växa upp i fattigdom begränsar möjligheterna till utbildning, god hälsa, fritidsaktiviteter och senare även etablering i arbets- och vuxenliv.
Dessa rader finns att läsa på Stadsmissionens sidor...
Är man fattig för att man inte har råd att betala för ett par nya fotbollsskor, träningskläder, klubbavgiften, resorna till och från alla matcher osv osv...
Ja, enligt den s.k. sociala normen...ALLA ska ha möjlighet att vara med i meningsfulla fritidsaktiviteter. Är det inte fotboll så är det ridning, tennis, friidrott, ishockey, innebandy eller liknande. Är inte barnen med pga ointresse kan det ju också ses utifrån att man som förälder får prioritera annat.
Det är inte gratis med alla dessa aktiviteter. Vi är återigen tillbaka i det som man talade om för 30 - 40 år sedan. Kraven ökar på barnfamiljerna, det ska finnas datorer, mobiltelefoner, träningskläder, det ska finnas utrymme för sport/fritidsaktiviteter och då inom klubbar som tar bra betalt, då man inte får det stöd som behövs för att upprätthålla verksamheten...föräldrarna skall inte enbart betala i pengar utan också med sin tid och ha ett stort engagemang, för annars riskerar barnen att hamna utanför en bra gemenskap.
Ja, enligt den s.k. sociala normen som råder idag så är man alltså FATTIG om man inte har råd att låta sitt barn spela fotboll ex.vis.
Vad ska vi göra åt det? Är det meningen att frivillig organisationer ska dela ut matkassar till oss? Det skrämmer mig väldigt mycket att vi i Sverige ska behöva dela ut matkassar och skänka kläder mm för att man inte har råd att leva upp till den rådande sociala samhällsnormen!!
Jag är själv en givare. Jag skänker pengar till olika organisationer, både till inhemsk välgörenhet och till sådant som ska gagna mina medmänniskor i andra länder. Men inom mig reser sig raggen, jag är frustrerad över många sakers natur. Jag tillhör också kategorin ensamstående förälder och vet mycket väl vad det innebär att välja vad pengarna ska gå till.
Hur ska vi människor komma tillrätta med dessa s.k. orättvisor? Hur ska vi göra för att bota den här fattigdomen som breder ut sig i vårt s.k. välfärdssamhälle? Behöver vi ha människor i vår omgivning som är mindre bemedlade för att andra skall få känna sig snälla och duktiga när de skänker en slant, lite kläder osv???
Vad kan jag göra för att påverka? Vad kan jag göra för att göra skillnad? Dessa rådande sociala normer gör mig förvirrad.
Vad är viktigt? Vad är meningsfullt? Vem bestämmer att det är just dessa normer som gäller?
Varför ska det vara skamligt att tala om i skolan att vi inte har råd att betala några "frivilliga" avgifter varje termin för att klassen ska kunna åka på klassresa eller dylikt?! Ska man överhuvudtaget behöva ta upp dessa diskussioner i skolans värld? Vi har skolplikt i landet, JA, men inte ska vi väl behöva prackas på en massa aktiviteter som kostar pengar för föräldrarna, NEJ, skolan gör det inte, för det får man inte, men vi föräldrar har i vissa fall kommit överens om på föräldramöten att vi sätter undan 300 kronor per termin för att klassen skall kunna resa osv...alltså, den så kallade sociala normen i samhället får styra.
Jag gjorde ett lamt försök att protestera men överröstades av starka pipor - "att nog har man väl råd att betala ca 20 kronor i veckan för ens barn!?" Jooo, jag har väl det, men det finns dom som har det ännu sämre ställt än jag själv...jag har talat mig varm om att vissa vintersporter som förordas i skolan också blir för kostsamma...vill man i skolan ha skridskoåkning på schemat, så anser jag det vara skolans uppgift att se till att det finns att låna utrustning. Vilket inte alltid varit fallet enligt min erfarenhet.
Är det upp till våra politiker att lagstifta om precis allt? Eller kan vi som föräldrar faktiskt ändra inställning till denna rådande sociala norm???
