Julen kom och Julen gick. Nu är det vardag och vi väntar in det nya året 2012.
Det är dags för en summering av det gångna året, mycket har hänt, många tankar har jag tänkt, många saker har blivit gjorda...
Har jag vuxit som person? Har jag gjort något jag ångrar? Har jag gjort något jag är stolt över? Har jag gjort något bra för min egen del? Har jag gjort något av värde för andra?
Vad är min målsättning för det nya året? Har jag några drömmar och planer för 2012? Vad vill jag uppnå under året som kommer? Vad vill jag ha gjort, upplevt, sagt, känt, tänkt under nästa år?
Ja, det finns lite att fundera över. Och sedan summera. Göra ett avslut och sedan gå vidare in i det nya.
Med värme och kärlek/N
torsdag 29 december 2011
torsdag 22 december 2011
Tomten
I slutet av 1800-talet skrev den svenske författaren Viktor Rydberg en dikt om en gårdstomte.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Jag önskar er alla en riktigt God, fridfull och varm Jul./ N
tisdag 20 december 2011
Dagen idag
Det har varit en intressant och lärorik dag för mig idag. Jag har kommit att förstå, kommit till insikt om vissa saker hos mig själv, om mig själv. Visserligen har det varit sådant som jag egentligen visste om, men det har liksom inte fallit på plats förrän just nu, denna dag.
Medveten närvaro, att vara medveten om stunden man befinner sig i, att fokusera på en sak i taget, att lyssna inåt, att dra tillbaka energierna som är mina egna och skicka tillbaka till avsändaren alla de energier som inte är mina att bära. Hur enkelt som helst...?! Haha nääe, så lätt ska det ju inte vara här i livet. det är lätt att fastna, det är lätt att fara vilse i snårskogen av alla tankar och känslor som väller över en när man inte är eller varit beredd på det. Jag har varit något högmodig och trott mig klara mig...utan att göra det jag behöver göra för att "skydda" mig från energitjuvar, från energivampyrer, från oknytt och dylikt.
Men nu är jag på banan igen. Jag har tömt flaket, jag har satt upp mina "larmsystem mot inkräktare", jag har givit mig stunder av återhämtning, jag har fokuserat och jag har handfast tagit itu med att hjälpa mig själv att göra det som är rätt för mig att göra när energin dränerats, när mitt humör inte är vad det borde vara, när mitt mående blir lidande osv osv.
Så, nu är jag tillbaka igen. Mycket värme och kärlek till er alla<3 /N
Medveten närvaro, att vara medveten om stunden man befinner sig i, att fokusera på en sak i taget, att lyssna inåt, att dra tillbaka energierna som är mina egna och skicka tillbaka till avsändaren alla de energier som inte är mina att bära. Hur enkelt som helst...?! Haha nääe, så lätt ska det ju inte vara här i livet. det är lätt att fastna, det är lätt att fara vilse i snårskogen av alla tankar och känslor som väller över en när man inte är eller varit beredd på det. Jag har varit något högmodig och trott mig klara mig...utan att göra det jag behöver göra för att "skydda" mig från energitjuvar, från energivampyrer, från oknytt och dylikt.
Men nu är jag på banan igen. Jag har tömt flaket, jag har satt upp mina "larmsystem mot inkräktare", jag har givit mig stunder av återhämtning, jag har fokuserat och jag har handfast tagit itu med att hjälpa mig själv att göra det som är rätt för mig att göra när energin dränerats, när mitt humör inte är vad det borde vara, när mitt mående blir lidande osv osv.
Så, nu är jag tillbaka igen. Mycket värme och kärlek till er alla<3 /N
Citroner
När livet ger dig citroner, så gör lemonad!
Just nu känns det som om jag skulle kunna göra litervis med lemonad. Det är som om någon skulle ha dragit ur proppen och det bara öser ut en massa citroner. "Du skapar själv det du fokuserar mest på" och jag har fokuserat på citronerna en tid märker jag nu.
Hur lätt det är att fastna i tankegångar, i det svåra, i det negativa. Det blir som att man frossar i bedrövelser och elände. Skuldkontot överbelastat och energitillgångarna tynar bort. Jag har varit alldeles för mycket i energier som inte är mina egna, märker jag nu. Jag har snappat upp sådant som inte är mitt. Jag har dragit in energier från andra som inte är nyttigt eller bra för mig. Jag har tagit på mig rollen av att vara lastbilen med flak för att köra bort skiten som andra burit på. Det är bara det att jag inte tippat av det lasset. Det har blivit kvar på flaket. Det blir tungkört och tungstyrt att fara omkring med ett överfyllt flak. Nu när vägarna dessutom är halkiga och sliriga så tar det så mycket mera tid och mycket mera energi att dra omkring på ett överfullt flak.
Så, nu blir det utrensning. Nu blir det till att tömma flaket, nu ska det bli tomt, rengjort och lättstyrt och lättkört igen. Så här kan man inte ha det.
Medveten närvaro, meditation, fokus på mig själv och min egen energi ska få mig tillbaka till mig själv.
Lev väl!/ N
Just nu känns det som om jag skulle kunna göra litervis med lemonad. Det är som om någon skulle ha dragit ur proppen och det bara öser ut en massa citroner. "Du skapar själv det du fokuserar mest på" och jag har fokuserat på citronerna en tid märker jag nu.
Hur lätt det är att fastna i tankegångar, i det svåra, i det negativa. Det blir som att man frossar i bedrövelser och elände. Skuldkontot överbelastat och energitillgångarna tynar bort. Jag har varit alldeles för mycket i energier som inte är mina egna, märker jag nu. Jag har snappat upp sådant som inte är mitt. Jag har dragit in energier från andra som inte är nyttigt eller bra för mig. Jag har tagit på mig rollen av att vara lastbilen med flak för att köra bort skiten som andra burit på. Det är bara det att jag inte tippat av det lasset. Det har blivit kvar på flaket. Det blir tungkört och tungstyrt att fara omkring med ett överfyllt flak. Nu när vägarna dessutom är halkiga och sliriga så tar det så mycket mera tid och mycket mera energi att dra omkring på ett överfullt flak.
Så, nu blir det utrensning. Nu blir det till att tömma flaket, nu ska det bli tomt, rengjort och lättstyrt och lättkört igen. Så här kan man inte ha det.
Medveten närvaro, meditation, fokus på mig själv och min egen energi ska få mig tillbaka till mig själv.
Lev väl!/ N
måndag 19 december 2011
fredag 16 december 2011
onsdag 14 december 2011
tisdag 13 december 2011
måndag 12 december 2011
Juletid och julefrid
Tankarna idag är inte detsamma som igår... Ni förstår, när jag skriver ner mina tankar så kan jag enklare släppa det. Jag menar inte att jag slutar bry mig om eller så, utan bara att jag kan gå vidare efter en stunds skrivande, jag tömmer mig på ord och ,till en viss del, känslor också.
Den här tiden på året plockar fram en massa tankar och känslor. Å ena sidan älskar jag julen med allt vad det innebär. Men samtidigt har jag en liten "kraxande" sak sittandes på min axel som pekar på allt som är orättvist, på alternativa julfiranden, de människor som inte har osv.
Visst är det en underbar tid, det är ljuvliga dofter som sprider sig från pepparkaksbaket eller saffransbullebaket. Det ingjuter en känsla av frid, av förnöjsamhet att ha gjort det, att ha gjort degen och ha bakat ut den, det ingjuter en slags stolthet, en känsla och visshet om att jag också kan något som andra före mig har kunnat. Jag läser i tidningen om inbjudningar till flertalet alternativa julaftnar, eller alternativa kanske är fel, det är julfirande i större gemenskap, Röda Korset anordnar julfirande för ensamma, andra organisationer delar ut paket till familjer i behov, både presentpaket och matpaket.
Det spelas upp så stort, det här med julen. Är det någon som överhuvudtaget funderar över varför vi firar jul?
Varje år vid den här tiden finns det att läsa krönikor, reportage etc om hysterin kring julen, hur man ska undvika fällorna, hur minska stressen, hur smälta all maten, hur göra de bästa julklappsfynden osv osv...
Mina funderingar kretsar lite mer än vanligt kring fördelningen av resurser. Jag har dessa funderingar allt som oftast att tampas med, men det ökar i intensitet vid den här tiden. Jag har provat på bägge sidor av denna hysteri. Jag har haft dignande julbord och MÄNGDER av paket till barnen, till syskonbarnen, till syskon osv. Utan tanke på att det också finns ett liv efter jul. Jag har haft jular där vi handlat färdiglagat, pepparkakor på burk, färdiga köttbullar i fryspåse, gröt på tub, färdigskivad julskinka på plastbricka m.m. och bara några få klappar. Ibland har jag börjat planera inför jul redan i augusti månad, börjat inköpen innan sommaren ens sett sitt slut. Planerat och gömt undan, tänkt mig vara ekonomisk på det sättet. Ibland har jag gjort det som alla säger vara det värsta; att handla julklappar i sista minuten...dagen innan eller numera t.o.m på självaste julafton (då affärerna har öppet alla dagar på året)
Ja, det verkar gå i vågor detta. I år har jag bara flutit med i strömmen. Jag har inte planerat sedan sommaren, jag har inte stressat alltför mycket, jag har inte lagrat en massa paket. Vi har bakat pepparkakor, vi har bakat lussebullar, jag har köpt prinskorv och sylta, jag har plockat fram alla tomtar och annat pyssel med vilket vi dekorerat vårt hem. Jag har köpt några hyacinter för doftens skull, för att de ger ifrån sig en "juldoft"...vi har sett på filmer som handlar om julen, vi har lyssnat på julsånger, vi har köpt julkort och julfrimärken...allt det där lilla extra för att väcka upp känslan av jul inom oss. Jag älskar allt som hör julen till, men jag försöker undvika stressen kring den. Jag vill njuta av den, inte bli sjuk av den. Jag vill njuta av julefriden och av juletiden.
Är det någon som frågar mig vad JAG önskar mig i julklapp så svarar jag; Ingenting. Jag vill inte ha några julklappar. Mina barn vill gärna handla till mig så till dem har jag sagt att ta det som en utmaning att hitta något på loppisen/secondhand butiken vi brukar åka till, (en hjälporganisation som håller i den) där finns böcker, kläder, skor, dukar och annan inredning...jag ser gärna att vi återanvänder, att vi köper därifrån för att på så sätt hjälpa till lite. Jag har själv arbetat inom en liknande organisations butik och jag vet att pengarna går dit det behövs mest.
Visst önskar jag och drömmer om saker, om materiella ting, om att ha det lite bättre, om att få saker och ting gjorda, att få bilen servad, att ha ett torp, att få uppleva en massa olika saker, äta gott och leva gott. Ja visst drömmer jag och önskar, men jag vill inte HA det i julklapp. Vissa saker hör till vardagen, vissa saker bara är...vissa drömmar är bara just drömmar. Jag anser mig behöva få ha dessa drömmar, att ha något att fantisera kring, att känna på, att smaka på i tanken, i fantasin. Kanske blir det förverkligat, kanske inte. Det lär ska visa sig så småningom. Jag har haft hus, jag har haft mindre gård, jag har bott i torpliknande hus och jag har bott i flotta lägenheter. Jag har haft det väldigt gott ställt och jag har haft mindre gott ställt. Jag har arbetat inom många olika områden och jag har provat på en massa olika "hobbyn". Nu står jag någonstans mitt emellan...i alla områden, fysiskt, psykiskt, mentalt, själsligt...det är väl åldern kan hända? Kanske har det med åldern att göra när man plötsligt står så här mitt emellan allting. ?
Det jag med säkerhet vet är att det finns en massa alternativ till julklappar. Kolla in hjälporganisationernas sidor, ta reda på vad din lokala församling gör, skänk en slant till välgörande ändamål, skänk bort av det du inte använder, hör efter inom den egna familjen/släkten om där finns någon som inte har osv osv...
Nu ska jag ta itu med mina vardagliga och Juliga ting en stund. Tvätthögen är ganska imponerande, pepparkaksdeg nr:3 och 4 står i kylskåpet och väntar på att bli utbakade och saffransbullarna vi bakade för ett tag sedan är snart slut så det blir väl en sådan deg också. Och medan jag gör detta ska jag försöka mig på att vara medvetet närvarande, att andas och fokusera på det jag har för händerna just här och nu. Hjärnan behöver få vila ett tag tänker jag.
Med värme och kärlek/N
Den här tiden på året plockar fram en massa tankar och känslor. Å ena sidan älskar jag julen med allt vad det innebär. Men samtidigt har jag en liten "kraxande" sak sittandes på min axel som pekar på allt som är orättvist, på alternativa julfiranden, de människor som inte har osv.
Visst är det en underbar tid, det är ljuvliga dofter som sprider sig från pepparkaksbaket eller saffransbullebaket. Det ingjuter en känsla av frid, av förnöjsamhet att ha gjort det, att ha gjort degen och ha bakat ut den, det ingjuter en slags stolthet, en känsla och visshet om att jag också kan något som andra före mig har kunnat. Jag läser i tidningen om inbjudningar till flertalet alternativa julaftnar, eller alternativa kanske är fel, det är julfirande i större gemenskap, Röda Korset anordnar julfirande för ensamma, andra organisationer delar ut paket till familjer i behov, både presentpaket och matpaket.
Det spelas upp så stort, det här med julen. Är det någon som överhuvudtaget funderar över varför vi firar jul?
Varje år vid den här tiden finns det att läsa krönikor, reportage etc om hysterin kring julen, hur man ska undvika fällorna, hur minska stressen, hur smälta all maten, hur göra de bästa julklappsfynden osv osv...
Mina funderingar kretsar lite mer än vanligt kring fördelningen av resurser. Jag har dessa funderingar allt som oftast att tampas med, men det ökar i intensitet vid den här tiden. Jag har provat på bägge sidor av denna hysteri. Jag har haft dignande julbord och MÄNGDER av paket till barnen, till syskonbarnen, till syskon osv. Utan tanke på att det också finns ett liv efter jul. Jag har haft jular där vi handlat färdiglagat, pepparkakor på burk, färdiga köttbullar i fryspåse, gröt på tub, färdigskivad julskinka på plastbricka m.m. och bara några få klappar. Ibland har jag börjat planera inför jul redan i augusti månad, börjat inköpen innan sommaren ens sett sitt slut. Planerat och gömt undan, tänkt mig vara ekonomisk på det sättet. Ibland har jag gjort det som alla säger vara det värsta; att handla julklappar i sista minuten...dagen innan eller numera t.o.m på självaste julafton (då affärerna har öppet alla dagar på året)
Ja, det verkar gå i vågor detta. I år har jag bara flutit med i strömmen. Jag har inte planerat sedan sommaren, jag har inte stressat alltför mycket, jag har inte lagrat en massa paket. Vi har bakat pepparkakor, vi har bakat lussebullar, jag har köpt prinskorv och sylta, jag har plockat fram alla tomtar och annat pyssel med vilket vi dekorerat vårt hem. Jag har köpt några hyacinter för doftens skull, för att de ger ifrån sig en "juldoft"...vi har sett på filmer som handlar om julen, vi har lyssnat på julsånger, vi har köpt julkort och julfrimärken...allt det där lilla extra för att väcka upp känslan av jul inom oss. Jag älskar allt som hör julen till, men jag försöker undvika stressen kring den. Jag vill njuta av den, inte bli sjuk av den. Jag vill njuta av julefriden och av juletiden.
Är det någon som frågar mig vad JAG önskar mig i julklapp så svarar jag; Ingenting. Jag vill inte ha några julklappar. Mina barn vill gärna handla till mig så till dem har jag sagt att ta det som en utmaning att hitta något på loppisen/secondhand butiken vi brukar åka till, (en hjälporganisation som håller i den) där finns böcker, kläder, skor, dukar och annan inredning...jag ser gärna att vi återanvänder, att vi köper därifrån för att på så sätt hjälpa till lite. Jag har själv arbetat inom en liknande organisations butik och jag vet att pengarna går dit det behövs mest.
Visst önskar jag och drömmer om saker, om materiella ting, om att ha det lite bättre, om att få saker och ting gjorda, att få bilen servad, att ha ett torp, att få uppleva en massa olika saker, äta gott och leva gott. Ja visst drömmer jag och önskar, men jag vill inte HA det i julklapp. Vissa saker hör till vardagen, vissa saker bara är...vissa drömmar är bara just drömmar. Jag anser mig behöva få ha dessa drömmar, att ha något att fantisera kring, att känna på, att smaka på i tanken, i fantasin. Kanske blir det förverkligat, kanske inte. Det lär ska visa sig så småningom. Jag har haft hus, jag har haft mindre gård, jag har bott i torpliknande hus och jag har bott i flotta lägenheter. Jag har haft det väldigt gott ställt och jag har haft mindre gott ställt. Jag har arbetat inom många olika områden och jag har provat på en massa olika "hobbyn". Nu står jag någonstans mitt emellan...i alla områden, fysiskt, psykiskt, mentalt, själsligt...det är väl åldern kan hända? Kanske har det med åldern att göra när man plötsligt står så här mitt emellan allting. ?
Det jag med säkerhet vet är att det finns en massa alternativ till julklappar. Kolla in hjälporganisationernas sidor, ta reda på vad din lokala församling gör, skänk en slant till välgörande ändamål, skänk bort av det du inte använder, hör efter inom den egna familjen/släkten om där finns någon som inte har osv osv...
Nu ska jag ta itu med mina vardagliga och Juliga ting en stund. Tvätthögen är ganska imponerande, pepparkaksdeg nr:3 och 4 står i kylskåpet och väntar på att bli utbakade och saffransbullarna vi bakade för ett tag sedan är snart slut så det blir väl en sådan deg också. Och medan jag gör detta ska jag försöka mig på att vara medvetet närvarande, att andas och fokusera på det jag har för händerna just här och nu. Hjärnan behöver få vila ett tag tänker jag.
Med värme och kärlek/N
söndag 11 december 2011
En massa funderingar och tankar...IGEN...
Jag upptäcker idag att jag "rusar iväg" i tankarna. Framåt i tiden, nästa vecka, den kommande månaden---det nya årets intåg. Pulsen ökar, tankarna far i huvudet, allt som ska ordnas, allt som skall lösas, allt som skall göras...det ska köpas in, det ska handlas. Det skall handlas mat, julklappar, tågbiljetter, bensin, bilen skall också förbesiktigas och servas för att sedan besiktigas och förhoppningsvis bli godkänd för ännu ett år, det skall tvättas och det skall putsas, det skall planeras matsedel och det skall köpas busskort, det skall matas, vattnas och rensas, julgran skall hittas och pyntas, det skall bakas, det skall slås på stort för födelsedagen som är i antågande----det pysslas, det tisslas, det prasslas och det tassas runt i ullstrumpor.
Jag tar mig en kvällspromenad och tittar i pyntade fönster, tittar in i pyntade och juliga skyltfönster och kommer på mig att drömma om en jul i ett litet lantkök, drömmer om ett torp eller ett litet hus på landet, ute i skogen, med vedspis i köket, med kakelugnar i sovrummen och öppen spis i vardagsrummet. Jag drömmer om mörkret som lagt sig runt stugknuten och det enda ljuset är det som kommer från fönsterbelysningar och brinnande marschaller på gården, jag drömmer om det vita---snön som fallit och täckt marken, bäddat in alla skogens träd och buskar, jag drömmer om en jul som den var och firades för länge sedan. Jag drömmer mig bort i detta drömmande.
Det finns många saker jag drömmer om, det finns mycket jag önskar mig och mina barn. Jag drömmer och känner hur det drar i mig, någonstans i magtrakten finns ett sug, en längtan till detta. En fantasi, en dröm, en önskan och en vilja att kunna förverkliga det....
- " Vad är väl min oro för morgondagen, i jämförelse med den som inte har ett hem eller någon mat?" Vad är väl min oro för morgondagen i jämförelse med den som lever i fångenskap? Vad är väl min oro över allt som behöver hinnas med och inhandlas i jämförelse med den som lider av kyla, hunger, törst? Vad är väl min oro över mina barns välfärd---att de ska ha roliga klappar under granen, nya kläder bara för att det är roligt, böcker, tidningar, spel, godis mm---i jämförelse med den förälder som sliter för att överhuvudtaget kunna få fram något av det som räknas höra till livets måsten...
Ja, här går jag, jag lever i Sverige, efter Svenska mått, det här samhället har sina normer och sociala regler...man hamnar lätt utanför alla dessa osynliga murar om man inte har ett arbete idag, eller om man är sjukskriven, utskriven ur försäkringskassan, utstämplad från a-kassan, hamnat i fas ett, två eller tre i arbetsmarknadspolitiska termer...ja...men vad är väl det i jämförelse med andra som är VERKLIGT fattiga ute i världen?
Jag funderar och klurar, jag tänker och vänder o vrider på saker i tanken. Varför är det så att jag inte ska få tycka, tänka och känna att jag har det dåligt ställt när jag inte kan ge mina barn det som deras kompisar har? Varför ska jag gå omkring och känna mig skyldig för att jag önskar mig ett bättre hem, en bättre tillvaro? Varför ska jag behöva skämmas över att inte tycka att vi har det gott ställt i alla lägen?
Allt sådant tänker jag, väger för och emot, tänker på de som inte har och tänker på dem som har. Är det så det ska vara? En del ska ha mer för att kunna ge till de som inte har? De som inget har ska ta emot för att hjälpa den som ger känna sig bättre till ...mods? I sitt samvete?
Ja, inte vet jag vad som är början eller slut i dessa tankegångar, men detta pågår i mitt huvud i alla fall.
Med kärlek och värme/N
Jag tar mig en kvällspromenad och tittar i pyntade fönster, tittar in i pyntade och juliga skyltfönster och kommer på mig att drömma om en jul i ett litet lantkök, drömmer om ett torp eller ett litet hus på landet, ute i skogen, med vedspis i köket, med kakelugnar i sovrummen och öppen spis i vardagsrummet. Jag drömmer om mörkret som lagt sig runt stugknuten och det enda ljuset är det som kommer från fönsterbelysningar och brinnande marschaller på gården, jag drömmer om det vita---snön som fallit och täckt marken, bäddat in alla skogens träd och buskar, jag drömmer om en jul som den var och firades för länge sedan. Jag drömmer mig bort i detta drömmande.
Det finns många saker jag drömmer om, det finns mycket jag önskar mig och mina barn. Jag drömmer och känner hur det drar i mig, någonstans i magtrakten finns ett sug, en längtan till detta. En fantasi, en dröm, en önskan och en vilja att kunna förverkliga det....
- " Vad är väl min oro för morgondagen, i jämförelse med den som inte har ett hem eller någon mat?" Vad är väl min oro för morgondagen i jämförelse med den som lever i fångenskap? Vad är väl min oro över allt som behöver hinnas med och inhandlas i jämförelse med den som lider av kyla, hunger, törst? Vad är väl min oro över mina barns välfärd---att de ska ha roliga klappar under granen, nya kläder bara för att det är roligt, böcker, tidningar, spel, godis mm---i jämförelse med den förälder som sliter för att överhuvudtaget kunna få fram något av det som räknas höra till livets måsten...
Ja, här går jag, jag lever i Sverige, efter Svenska mått, det här samhället har sina normer och sociala regler...man hamnar lätt utanför alla dessa osynliga murar om man inte har ett arbete idag, eller om man är sjukskriven, utskriven ur försäkringskassan, utstämplad från a-kassan, hamnat i fas ett, två eller tre i arbetsmarknadspolitiska termer...ja...men vad är väl det i jämförelse med andra som är VERKLIGT fattiga ute i världen?
Jag funderar och klurar, jag tänker och vänder o vrider på saker i tanken. Varför är det så att jag inte ska få tycka, tänka och känna att jag har det dåligt ställt när jag inte kan ge mina barn det som deras kompisar har? Varför ska jag gå omkring och känna mig skyldig för att jag önskar mig ett bättre hem, en bättre tillvaro? Varför ska jag behöva skämmas över att inte tycka att vi har det gott ställt i alla lägen?
Allt sådant tänker jag, väger för och emot, tänker på de som inte har och tänker på dem som har. Är det så det ska vara? En del ska ha mer för att kunna ge till de som inte har? De som inget har ska ta emot för att hjälpa den som ger känna sig bättre till ...mods? I sitt samvete?
Ja, inte vet jag vad som är början eller slut i dessa tankegångar, men detta pågår i mitt huvud i alla fall.
Med kärlek och värme/N
lördag 10 december 2011
Nobel-dagen 2011
Alfred Nobel 21/10 1833 - 10/12 1896
(Del av/ utdrag ur Nobels testamente)
"Jag undertecknad Alfred Bernhard Nobel förklarar härmed efter moget övervägande min yttersta vilja i afseende å den egendom jag vid min död kan efterlemna vara följande"... Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfares på följande sätt: Kapitalet av utredningsmännen realiseradt till säkra värdepapper skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del till den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del som inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser." (Paris den 27 november 1895, Alfred Bernhard Nobel)
10:e december varje år så firas Nobel och till hans minne delas det ut Nobelpris. Årets Nobelpristagare :
Saul Perlmutter, Brian Schmidt, Adam Reiss = FYSIK
Dan Scechtman = KEMI
Bruce Beutler, Jules Hoffman, Ralph Steinman = FYSIOLOGI/MEDICIN
Tomas Tranströmer = LITTERATUR
Ellen Johnson-Sirleaf, Leyman Gbowee, Tawakkul Karman = FREDSPRISET
Christopher A Sims, Thomas J Sargent = EKONOMI
(Del av/ utdrag ur Nobels testamente)
"Jag undertecknad Alfred Bernhard Nobel förklarar härmed efter moget övervägande min yttersta vilja i afseende å den egendom jag vid min död kan efterlemna vara följande"... Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfares på följande sätt: Kapitalet av utredningsmännen realiseradt till säkra värdepapper skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del till den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del som inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser." (Paris den 27 november 1895, Alfred Bernhard Nobel)
10:e december varje år så firas Nobel och till hans minne delas det ut Nobelpris. Årets Nobelpristagare :
Saul Perlmutter, Brian Schmidt, Adam Reiss = FYSIK
Dan Scechtman = KEMI
Bruce Beutler, Jules Hoffman, Ralph Steinman = FYSIOLOGI/MEDICIN
Tomas Tranströmer = LITTERATUR
Ellen Johnson-Sirleaf, Leyman Gbowee, Tawakkul Karman = FREDSPRISET
Christopher A Sims, Thomas J Sargent = EKONOMI
fredag 9 december 2011
Boj o boj
Något att hålla sig fast i...det behöver vi alla! På vår färd genom livet behöver vi ibland ha något eller någon att hålla fast vid/i. Det är lite skumpigt, det skakar och det rasslar, det stormar och det blåser. Vem har du då att vända dig till? Har du någon att ta stöd emot? Finns där någon vid din sida som kan hålla om dig?
Alla behöver vi ha någon. Alla har vi behov av att synas, höras, vara betydelsefulla. Alla behöver vi ha en trygg hamn att ankra vid. Alla behöver vi ha någon eller något att hålla fast i när hela havet stormar, när det är skakigt på livets väg, när det går upp och ner. Vem är din boj? Vem har du i ditt liv som kan hjälpa dig att hålla ett fast tag?
En del har en vän, andra har sin make, maka, sambo, sina syskon, föräldrar...vissa har tron som ett ankare eller boj.
Min strävan är att kunna stå upp i min egen kraft, samtidigt som jag lägger en del av min börda i händerna på det jag tror på. Jag har barn och Jag har husdjur som hjälper mig finna nuet och den kravlösa kärleken. Jag har mitt hem som en trygg hamn och som en del av min livboj, här kan jag koppla av, här kan jag återfå min egen energi. Jag har släkt och vänner. Med deras hjälp får jag kraft att orka, att stå ut och att stå kvar. Jag är tacksam för att jag har någon, jag är tacksam för att jag vet att jag inte är ensam även om min strävan är att kunna stå upp i min egen kraft.
Så är det, jag vet att jag inte är ensam och det är jag tacksam över. Jag har mitt hem, jag har mina barn, jag har mina husdjur, jag har min övriga familj, mina vänner, jag har min tro, jag har en känsla av inre trygghet. Jag behöver inte vara ensam, jag behöver inte kämpa själv, jag behöver inte leva med skräck för min morgondag.
Visst har jag saker jag oroar mig över, som mamma är det lätt att oroa sig. Men i det stora hela är det gott att veta att jag inte är ensam.
Med kärlek och värme/ N
Min önskan för denna jul är att alla ska kunna finna frid, inre frid och ro, att alla har någon hos sig och att alla finge äta sig mätta, och hålla sig varma.
torsdag 8 december 2011
Tröttsamt
Innan jag lade mig igår kväll så var jag tvungen att få skriva av mig lite grand. Jag upplevde en gnagande irritation eller kanske var det frustration? Jag satte mig i alla fall vid min dator och skrev ner dessa nedanstående rader och kunde sedan lägga mig till ro. Jag har ännu inte riktig kunnat greppa vad det var som for i huvudet på mig, det blir lite som ett övertryck av information mellan varven, då jag läser så mycket olika saker, då jag ser på så många olika program. Det kan ibland räcka med att råka höra någon säga något ute på gatan och mina tankar sätter fart, minnesbanken aktiveras och jag spinner igång maskineriet och känner att det här måste jag på något sätt få ur mig. Det är inte så att jag klagar, jag fascineras över hur det bara flödar en massa ord ur mig och hur enkelt det är att trycka på min "skrivarknapp". Förr hade jag alltid ett block och en penna med mig i jackan eller i min väska, för att kunna anteckna om och när jag fick en idé eller om jag "snubblade" över ett bra recept eller en dikt eller någon bra fras eller....ja, ni förstår...jag skriver, jag skriver ofta ner saker som jag sedan använder mig av på ett eller annat sätt. Minnes noteringar är bra att ha samt att det har visat sig vara en källa av inspiration att bläddra i dessa noteringar...men för att återgå till det jag skrev ur mig i går kväll...;
// onsdag kväll// Jag hittade en "historie-sajt" där det finns Intressant läsning om häxprocesser...det är så mycket prat om vad som är rätt och riktigt, vem som talar sanning och vem som ljuger osv osv...av någon anledning har mina tankar vandrat bakåt i tiden, till just dessa processer. Det är bara en liten del, jag har också farit bakåt till andra tider, De stora krigen till exempel och vad som förekom då och vad som kan förekomma till viss del även idag på sina ställen runt om i världen.
Vad är det med oss människor? Varför ska det vara så svårt att acceptera olikheterna? Varför? Hur kan vissa få en position att kunna bestämma över en annans liv och leverne? Pekpinnar och moralkakor---det jag säger, tycker och tänker är det enda rätta...punkt slut...blablablabla...känner en obstinat sida vakna till liv, jag hinner inte tänka tanken färdigt, då jag är frustrerad och irriterad över att inte finna orden snabbt nog, av att inte finna orden som kan beskriva vad det är jag tänker och hur jag tänker. Jag finner inte ord att beskriva det jag vill ha sagt med denna blogg...alltså blablabla...jag återkommer när jag fått reda ut det här lite till.
God kväll!
// onsdag kväll// Jag hittade en "historie-sajt" där det finns Intressant läsning om häxprocesser...det är så mycket prat om vad som är rätt och riktigt, vem som talar sanning och vem som ljuger osv osv...av någon anledning har mina tankar vandrat bakåt i tiden, till just dessa processer. Det är bara en liten del, jag har också farit bakåt till andra tider, De stora krigen till exempel och vad som förekom då och vad som kan förekomma till viss del även idag på sina ställen runt om i världen.
Vad är det med oss människor? Varför ska det vara så svårt att acceptera olikheterna? Varför? Hur kan vissa få en position att kunna bestämma över en annans liv och leverne? Pekpinnar och moralkakor---det jag säger, tycker och tänker är det enda rätta...punkt slut...blablablabla...känner en obstinat sida vakna till liv, jag hinner inte tänka tanken färdigt, då jag är frustrerad och irriterad över att inte finna orden snabbt nog, av att inte finna orden som kan beskriva vad det är jag tänker och hur jag tänker. Jag finner inte ord att beskriva det jag vill ha sagt med denna blogg...alltså blablabla...jag återkommer när jag fått reda ut det här lite till.
God kväll!
Gode Gud Giv mig styrka!
Läser en artikel om en man som blivit avhyst från sitt hem, i dagens Sverige, 2011, en man som är blind slängs ut på gatan efter att ha vägrat betala hyra för en lägenhet som är mögelskadad, där småkryp och annat huserar och värden struntar i det. Jag läser om denna man som blivit avhyst, körd till en psykiatrisk mottagning fast han inte lider av någon psykisk åkomma---han är blind...jag läser också om barn som döms till livstids fängelse, som får dödsdomar---BARN!!! Utan benådning...amerikanska barn. Jag läser en artikel om människor med funktionsnedsättningar vars kärlek ifrågasätts, de anses inte berättigade att ha förhållanden, jag läser om barn i Afrika som svälter, som föds med aids...jag läser om aktivister, vilka kämpar för mänskliga rättigheter och blivit fängslade, torterade i ett försök att tystas. Jag läser om människor som blivit hemlösa genom eldsvådor, jag läser om människor som drar ut i krig i för att uppnå fred (?) Jag läser om äldre som sitter ensamma och inte vill äta i sin ensamhet, jag läser om människor som inte har någon som helst kontakt med omvärlden...
Det finns mycket i vår värld som jag inte förstår, det finns mycket som jag försöker förstå. Och jag ber till de högre makterna om styrka! För allas vår skull. Hela mänskligheten!
Med värme och kärlek/N
onsdag 7 december 2011
Kritik, kritiskt tänkande, tankar om mänskligt beteende m.m.
Sitter här vid datorn och läser lite inlägg på olika "sighter". Det får min hjärna att gå på högvarv, jag undrar och funderar över hur vi människor söker efter bekräftelser, hur vi människor gärna vill påstå och framställa våra åsikter som sanna, som det enda rätta, det enda riktiga sättet att vara på, att mitt sätt är det enda som är rätt och riktigt, mina åsikter och tankar är det som skall lyssnas till och följas...jag läser inlägg där man går till personangrepp, man lägger ut till offentligt påseende hur och vad man anser om en annan person. Hur man angriper med offentlighet. Skvaller och påhopp vaskas rent i offentlighetens namn. ALLA ska få se minsann hur rätt jag har och hur fel du har. Det finns människor som talar illa om andra, det finns de som påstår än det ena och än det andra. Man ger uttryck för att vara offer, man ger uttryck för att vara förledd och lurad, man ger uttryck om att den och den personen är farlig, lögnare, idiot, sinnesrubbad, mytoman osv osv...
Jag kan själv inte ta ställning till något jag inte vet något om. Jag kan inte alltid välja sida när två träter, då det oftast finns två olika versioner av det som skett/sker. I vissa fall är det lättare att välja sida, det är när jag själv vet vad som sker och har skett och det för mig är oacceptabelt, exempelvis våld, övergrepp osv. Det är inget jag väljer att blunda för.
Det diskuteras om huruvida medium/medialitet är sant eller inte? Om det verkligen finns ett liv efter detta? Om det är rätt och riktigt att tjäna pengar på att framföra budskap från andra sidan? Om det är humbug eller inte, man vill ha bevis på att personer kan förmedla budskap, man vill ha bevis som är påvisbara, man vill veta in i minsta detalj att det är sanning. Jag vill också ha bevis, jag har också en vilja att veta, kunna påvisa och konkret peka på att så här är det, så här ser det ut, så här kommer det att bli. Att kritiskt granska påståenden, att läsa på, ta reda på fakta så långt det är möjligt, att ta till sig information och ta sig tid att gå igenom det för att sedan ta ställning till om det nu är något jag väljer att vilja ta ställning till...det är något jag tackar bl.a. min lärare från gymnasietiden för, en lärare i samhällskunskap och psykologi. Han var verkligen mån om, nästintill påtryckande i saken. "Du ska alltid tänka efter, om det du blir visad på från tv och tidningar, från din omgivning, om det är den enda sanningen!? Han lärde i alla fall mig att tänka efter, att tänka till, innan jag tar ställning. Jag lärde mig att kritiskt granska dokument, att se på saker och ting ur olika perspektiv, att försöka se motpartens syn på saken s.a.s.
Jag såg en film, vilken var baserad på verkliga händelser, om en trupp soldater, en specialstyrka som skickades till mellanöstern i början av -90 talet. Det fick mig också att återigen fundera över människans natur, hur vi är och hur vi verkar på den här planeten. Religionernas betydelse, hur man agerar utifrån sin tro, hur man rättfärdigar sina handlingar med hjälp av religionen och hur människan i alla tider gjort så. Ja, vad är rätt och riktigt? Vem har rätt? Vems sanning är sann? Vem är skyldig till lögner?
Det finns i alla samhällen lagar och förordningar, normer och regler. Om jag vore född någon annanstans på jorden, så kanske jag tänkte annorlunda än jag gör nu? Om jag vore man istället för kvinna så tänkte jag nog annorlunda? Eller?
Jag kan själv inte ta ställning till något jag inte vet något om. Jag kan inte alltid välja sida när två träter, då det oftast finns två olika versioner av det som skett/sker. I vissa fall är det lättare att välja sida, det är när jag själv vet vad som sker och har skett och det för mig är oacceptabelt, exempelvis våld, övergrepp osv. Det är inget jag väljer att blunda för.
Det diskuteras om huruvida medium/medialitet är sant eller inte? Om det verkligen finns ett liv efter detta? Om det är rätt och riktigt att tjäna pengar på att framföra budskap från andra sidan? Om det är humbug eller inte, man vill ha bevis på att personer kan förmedla budskap, man vill ha bevis som är påvisbara, man vill veta in i minsta detalj att det är sanning. Jag vill också ha bevis, jag har också en vilja att veta, kunna påvisa och konkret peka på att så här är det, så här ser det ut, så här kommer det att bli. Att kritiskt granska påståenden, att läsa på, ta reda på fakta så långt det är möjligt, att ta till sig information och ta sig tid att gå igenom det för att sedan ta ställning till om det nu är något jag väljer att vilja ta ställning till...det är något jag tackar bl.a. min lärare från gymnasietiden för, en lärare i samhällskunskap och psykologi. Han var verkligen mån om, nästintill påtryckande i saken. "Du ska alltid tänka efter, om det du blir visad på från tv och tidningar, från din omgivning, om det är den enda sanningen!? Han lärde i alla fall mig att tänka efter, att tänka till, innan jag tar ställning. Jag lärde mig att kritiskt granska dokument, att se på saker och ting ur olika perspektiv, att försöka se motpartens syn på saken s.a.s.
Jag såg en film, vilken var baserad på verkliga händelser, om en trupp soldater, en specialstyrka som skickades till mellanöstern i början av -90 talet. Det fick mig också att återigen fundera över människans natur, hur vi är och hur vi verkar på den här planeten. Religionernas betydelse, hur man agerar utifrån sin tro, hur man rättfärdigar sina handlingar med hjälp av religionen och hur människan i alla tider gjort så. Ja, vad är rätt och riktigt? Vem har rätt? Vems sanning är sann? Vem är skyldig till lögner?
Det finns i alla samhällen lagar och förordningar, normer och regler. Om jag vore född någon annanstans på jorden, så kanske jag tänkte annorlunda än jag gör nu? Om jag vore man istället för kvinna så tänkte jag nog annorlunda? Eller?
tisdag 6 december 2011
6;e december
Det är Finlands självständighetsdag idag. (Deklarerad självständighet från Ryssland 6:e december 1917) Tidigare har jag haft en finsk flagga stående på mitt köksbord för denna dags firande, men nu efter några flyttar så kan jag inte hitta den, så jag valde att lägga upp en bild av flaggan här på blogger idag, kopierade helt sonika text och bilder från den fria encyklopedin Wikipedia.
En dag som denna får mig att tänka på och minnas mina barndoms somrar och lov i Finland. Där var mormor och morfar, där fanns friheten, där finns jorden jag kommer ifrån, där finns mina rötter. Det är besvärligt med språket, jag klurar lite kring orden finnas och att ha funnits. (Fanns, finns) Mina morföräldrar finns i mitt hjärta, men de finns inte kvar på jorden. De fanns då, en gång i tiden, de fanns där som en självklar del i mitt liv, i min familjs liv. Mina rötter kommer ur den finska jorden och ju äldre jag blir desto viktigare visar det sig vara att söka reda på så mycket som möjligt om den bakgrunden.
Jag är uppvuxen här i Sverige, men med finska värderingar, med finska seder och bruk, med den finska historien i ryggmärgen. Min morfar deltog i kriget,(WW2) det gjorde också min farfar om än inte i samma utsträckning som morfar, men båda var de soldater i den finska armén. Det som sorgligt nog är lätt att glömma bort är att hela nationen deltog i kriget. ALLA var de med, alla var de med i kriget, även om man inte deltog i striderna så var de med i kriget. Man försökte överleva, man gjorde vad man kunde, vad man var tvungen till att göra för att överleva dagen. Det sägs att det tar 5 generationer att bli fri från krigstrauman och jag som är barnbarn till dessa soldater är alltså 2:a generationens krigsbarn. Jag bär på arvet från dessa trauman, jag bär på arvet av krig, jag bär på minnen från deras liv som soldater. Jag bär på arvet från kvinnorna som slet för att få ihop till mat och kläder, jag bär på arvet från mina förfäder. Under några års tid har jag försökt söka reda på så mycket information som möjligt om min bakgrund, om min släkthistoria, om arvet jag bär på. Med mycket hjälp av min utbildning till behandlingspedagog så har jag nystat i hur det ser ut, hur det har sett ut och vad jag kommer ifrån, jag har påbörjat en släktforskning. Jag har börjat nysta runt i min släkthistorik. Finlands historia är sorgsen, fylld av kampvilja och av överlevnadsstruktur...
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva här om det jag funnit på min resa genom tiderna, på min resa bakåt i min historia, men jag sparar det till en annan gång och avslutar dagens text med ett finskt ord, vilket är mer än bara ett ord... Det finska SISU, detta ord som på finska betyder kampvilja, ilska, envis uthållighet, att aldrig ge upp.
Sisu sägs vara typiskt för det finska folklynnet. = )
Med kärlek/N
En dag som denna får mig att tänka på och minnas mina barndoms somrar och lov i Finland. Där var mormor och morfar, där fanns friheten, där finns jorden jag kommer ifrån, där finns mina rötter. Det är besvärligt med språket, jag klurar lite kring orden finnas och att ha funnits. (Fanns, finns) Mina morföräldrar finns i mitt hjärta, men de finns inte kvar på jorden. De fanns då, en gång i tiden, de fanns där som en självklar del i mitt liv, i min familjs liv. Mina rötter kommer ur den finska jorden och ju äldre jag blir desto viktigare visar det sig vara att söka reda på så mycket som möjligt om den bakgrunden.
Jag är uppvuxen här i Sverige, men med finska värderingar, med finska seder och bruk, med den finska historien i ryggmärgen. Min morfar deltog i kriget,(WW2) det gjorde också min farfar om än inte i samma utsträckning som morfar, men båda var de soldater i den finska armén. Det som sorgligt nog är lätt att glömma bort är att hela nationen deltog i kriget. ALLA var de med, alla var de med i kriget, även om man inte deltog i striderna så var de med i kriget. Man försökte överleva, man gjorde vad man kunde, vad man var tvungen till att göra för att överleva dagen. Det sägs att det tar 5 generationer att bli fri från krigstrauman och jag som är barnbarn till dessa soldater är alltså 2:a generationens krigsbarn. Jag bär på arvet från dessa trauman, jag bär på arvet av krig, jag bär på minnen från deras liv som soldater. Jag bär på arvet från kvinnorna som slet för att få ihop till mat och kläder, jag bär på arvet från mina förfäder. Under några års tid har jag försökt söka reda på så mycket information som möjligt om min bakgrund, om min släkthistoria, om arvet jag bär på. Med mycket hjälp av min utbildning till behandlingspedagog så har jag nystat i hur det ser ut, hur det har sett ut och vad jag kommer ifrån, jag har påbörjat en släktforskning. Jag har börjat nysta runt i min släkthistorik. Finlands historia är sorgsen, fylld av kampvilja och av överlevnadsstruktur...
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva här om det jag funnit på min resa genom tiderna, på min resa bakåt i min historia, men jag sparar det till en annan gång och avslutar dagens text med ett finskt ord, vilket är mer än bara ett ord... Det finska SISU, detta ord som på finska betyder kampvilja, ilska, envis uthållighet, att aldrig ge upp.
Sisu sägs vara typiskt för det finska folklynnet. = )
Med kärlek/N
Finlands Självständighetsdag/nationaldag
| Huvudstad | Helsingfors |
| Största stad | Helsingfors (cirka 590 000 inv.) |
| Officiella språk | finska, svenska |
| Statsskick | parlamentarisk republik |
| President | Tarja Halonen |
| Statsminister | Jyrki Katainen (saml.) |
| Självständighet | från Ryssland |
| • deklarerad | 6 december 1917 |
| • erkänd | 3 januari 1918 |
| Yta | 338 145 km² (63:e) |
| • varav vatten | 9,4 % |
| Demografi | |
| • folkmängd | 5 374 781[1] (110:e) |
| • befolkningstäthet | 17,1 inv/km² (159:e) |
| BNP (PPP) | (2003) |
| • totalt | 167,1 MDEUR (prel 2006)[2] (28:e) |
| • per capita | 31 723 EUR (prel 2006)[2] |
| Valuta | euro2 (EUR) |
| Tidszon | EET (UTC+2) |
| Topografi | |
| • högsta punkt | Halde fjäll 1 328 m ö.h. |
| • största sjö | Saimen 4 400 km² |
| • längsta flod | Kemi älv 552 km |
| Nationaldag | 6 december |
| Landskod | FI |
| Landsnummer | 358 |
måndag 5 december 2011
Livets gång.
För 8 år sedan slutade jag leva. Jag la av, jag gav upp, jag ville inte andas, jag trodde mig inte klara av att andas ett endaste andetag till, jag stängde av. Fysiskt var jag närvarande, men i övrigt ställde jag mig utanför världen. Jag var tvungen att resa mig upp varje morgon för mina barns skull, men jag kan ärligt säga att jag inte var med fullt ut. Jag försökte finnas till, jag försökte räcka till, jag fanns för barnen, men mitt eget jag ville inte vara med. Min omgivning sa till mig att jag måste vara stark för barnen, man sa att jag var så duktig och stark, man sa mig att det var det var tur att vi fanns kvar i alla fall, man sa mig att det finns en mening med allt, man sa mig att livet går vidare, man sa mig att jag var lyckosam som fått leva, man sa mig mig att det finns något att leva för, man sa mig att det kommer en dag då jag inte längre känner denna börda så tung, man sa mig att livet är en gåva...
Då ville jag bara be alla att dra åt skogen, att lämna mig ifred, att låta mig vara...jag befann mig i ett vakuum, jag ville inte höra, jag ville inte höra vad någon hade att säga om sina liv, hur de hade klarat av sina sorger och bedrövelser, jag ville inte se deras ansikten då de sade sig vara ledsna för min och barnens skull, jag ville inte höra på alla dessa deltagande ord, dessa med-kännande individer, dessa medmänniskor.
Det var mitt och barnens liv som försvann, det var vi som stod kvar efter att vårt hem brann ner till grunden, det var min man och barnens far som dog i branden, det var vårt hem, våra saker, våra möbler, våra kläder, våra minnen, våra drömmar...det var vårt liv som förstördes under loppet av några timmar...vårt liv, ingen annans. Visst fanns det andra anhöriga, andra släktingar, vänner och bekanta som förlorade en nära i och med att mannen omkom...men det var inte deras HELA LIV som försvann...jag och barnen stod kvar utan någon trygghet. Vi hade inget hem att åka till längre, vi hade ingenstans att ta vägen för att känna oss säkra, vår egen oas av trygghet var borta för alltid. Som lämnade vind för våg. Alla band som höll oss samman, alla band som gjort oss till en enhet, en helhet var borta...hur överlever man det? Hur ta sig vidare? Hur orka förklara? Hur orka stå ut med spekulationer och frågor från omgivningen? Hur ska jag stå ut? Hur ska jag orka vidare? Hur ska jag kunna ta hand om allt det som kommer ur detta? Hur ska barnen orka? Hur ska barnen kunna växa upp till trygga individer nu? Hur ska deras liv arta sig?
Ja, det har gått lite mer än 8 år sedan vårt hem brann ner till grunden, 8 år sedan barnen förlorade sin pappa och jag blev ensam vårdnadshavare till två barn. Livet blir inte alltid så som man tror. Livet kan förändras snabbt. Jag är inte ensam om att ha upplevt svårigheter, det är bara att se sig om i omgivningen, på tv, i närområdet...alla har vi något vi sörjer, någon vi saknar, något svårt att ta itu med. Mina sorger är inte svårare än någon annans. Vi får alla vår beskärda del av svårigheter att tampas med, det finns mycket i livet att vara tacksam över---det ser jag idag, det känner jag idag även om jag kan önska det hade varit annorlunda, så är det ett liv vi har, vi lever, vi har fått börja om från början, vi får söka tills vi finner friden, vi har inte givit upp, vi finns kvar. Jag kan ibland önska att jag orkat vara mera närvarande än vad jag varit, jag kan ibland önska mig att jag orkat vara mera levande och innerlig under de första två, kanske tre åren efter förödelsen, men jag orkade inte, jag orkade helt enkelt inte. Jag kan ibland önska att jag orkat stå på mig mera i vissa möten, i vissa samtal med andra, att jag orkat stå upp och satt ner foten och satt stopp för vissa saker som jag ansåg vara fel, ja det finns saker jag önskar varit annorlunda, blivit annorlunda, men nu är det så här det är och vi lever. Vi finns kvar, vi är här. Det finns en mening med allt och det är vår uppgift att ta reda på vad det är, vi lever för att det är så det är. Vi finns kvar.
Ute i världen finns andra som lider och sörjer. Ingen kan säga att min sorg är mindre än någon annans, ingen kan säga att min sorg är större än någon annans...Det är som det är bara, det är som det är.
Livet går vidare, livet har gått vidare. /Med kärlek och värme/N
Då ville jag bara be alla att dra åt skogen, att lämna mig ifred, att låta mig vara...jag befann mig i ett vakuum, jag ville inte höra, jag ville inte höra vad någon hade att säga om sina liv, hur de hade klarat av sina sorger och bedrövelser, jag ville inte se deras ansikten då de sade sig vara ledsna för min och barnens skull, jag ville inte höra på alla dessa deltagande ord, dessa med-kännande individer, dessa medmänniskor.
Det var mitt och barnens liv som försvann, det var vi som stod kvar efter att vårt hem brann ner till grunden, det var min man och barnens far som dog i branden, det var vårt hem, våra saker, våra möbler, våra kläder, våra minnen, våra drömmar...det var vårt liv som förstördes under loppet av några timmar...vårt liv, ingen annans. Visst fanns det andra anhöriga, andra släktingar, vänner och bekanta som förlorade en nära i och med att mannen omkom...men det var inte deras HELA LIV som försvann...jag och barnen stod kvar utan någon trygghet. Vi hade inget hem att åka till längre, vi hade ingenstans att ta vägen för att känna oss säkra, vår egen oas av trygghet var borta för alltid. Som lämnade vind för våg. Alla band som höll oss samman, alla band som gjort oss till en enhet, en helhet var borta...hur överlever man det? Hur ta sig vidare? Hur orka förklara? Hur orka stå ut med spekulationer och frågor från omgivningen? Hur ska jag stå ut? Hur ska jag orka vidare? Hur ska jag kunna ta hand om allt det som kommer ur detta? Hur ska barnen orka? Hur ska barnen kunna växa upp till trygga individer nu? Hur ska deras liv arta sig?
Ja, det har gått lite mer än 8 år sedan vårt hem brann ner till grunden, 8 år sedan barnen förlorade sin pappa och jag blev ensam vårdnadshavare till två barn. Livet blir inte alltid så som man tror. Livet kan förändras snabbt. Jag är inte ensam om att ha upplevt svårigheter, det är bara att se sig om i omgivningen, på tv, i närområdet...alla har vi något vi sörjer, någon vi saknar, något svårt att ta itu med. Mina sorger är inte svårare än någon annans. Vi får alla vår beskärda del av svårigheter att tampas med, det finns mycket i livet att vara tacksam över---det ser jag idag, det känner jag idag även om jag kan önska det hade varit annorlunda, så är det ett liv vi har, vi lever, vi har fått börja om från början, vi får söka tills vi finner friden, vi har inte givit upp, vi finns kvar. Jag kan ibland önska att jag orkat vara mera närvarande än vad jag varit, jag kan ibland önska mig att jag orkat vara mera levande och innerlig under de första två, kanske tre åren efter förödelsen, men jag orkade inte, jag orkade helt enkelt inte. Jag kan ibland önska att jag orkat stå på mig mera i vissa möten, i vissa samtal med andra, att jag orkat stå upp och satt ner foten och satt stopp för vissa saker som jag ansåg vara fel, ja det finns saker jag önskar varit annorlunda, blivit annorlunda, men nu är det så här det är och vi lever. Vi finns kvar, vi är här. Det finns en mening med allt och det är vår uppgift att ta reda på vad det är, vi lever för att det är så det är. Vi finns kvar.
Ute i världen finns andra som lider och sörjer. Ingen kan säga att min sorg är mindre än någon annans, ingen kan säga att min sorg är större än någon annans...Det är som det är bara, det är som det är.
Livet går vidare, livet har gått vidare. /Med kärlek och värme/N
söndag 4 december 2011
torsdag 1 december 2011
Tankar i natten
Jag sitter här vid datorn, trots den sena timmen, eller tidiga om man så vill...klockan närmar sig halv tre (02.25) och jag kan inte sova.
Bläddrar lite bland sidor jag skrivit, bland sidor andra skrivit och tänker och funderar kring detta med bloggande.
Det som finns i tanken är; Vilka läser det jag skriver? Vilka är vi som skriver och lägger ut här? Är vi egocentriska? Egenkära individer som gör allt för att synas, märkas, höras? Är det därför vi bloggar? Varför välja ett forum som detta? Räcker inte dagboksanteckningar i det privata längre? Måste vi synas utåt, vika ut oss till andra för att få bekräftelse, för att bli kända, för att bli sedda?
Innan jag började blogga så tog jag mig en ordentlig "funderare", jag har stött och blött saken fram och tillbaka, jag har vägt för- och nackdelar och funderat ännu mera kring VARFÖR jag skulle blogga och vad det skulle innehålla? Jag följer vissa bloggar med stort intresse, för mig är det som att göra en resa utan att behöva åka någonstans, det är som att läsa en god bok. Få inblick i andra människors tankar, funderingar och liv. Det får mig att känna mig delaktig i livet utanför mitt eget liv. Jag lär mig saker genom att läsa. Det finns de som skriver om mat, det finns de som berättar om hur det är att leva med olika sjukdomar, det finns de som berättar om ett nytt liv i ett nytt land osv osv.
Hur kommer det sig att jag finner det så intressant? Ja, som jag beskrev nyss, jag reser i tanken, jag gör små turer runt om i landet, runt om i världen utan att behöva flyga, åka bil eller båt. Visst vore det trevligt att besöka vissa platser på riktigt också, men det är inte alltid man har den möjligheten. Drömma kan man och i tanken går det ju att vara på flera ställen samtidigt. Jag lär mig mycket om mig själv som person när jag läser om andras liv och hur andra människor tampas med sina liv. Ett av mina stora intressen är att läsa. För det mesta har jag en eller två böcker "på gång" så att säga. Just nu är det studier inom energiarbete och en roman. Jag växlar från den ena till den andra. Och så naturligtvis bloggar.
Genom åren har jag funnit många bra och fina tips och idéer genom bloggarna, både vad gäller recept på olika maträtter och bakverk samt idéer till pyssel och annat trevligt. Jag har inspirerats till att lyssna på musik och lärt mig förstå olika tillstånd i livet. Vilka fantastiska människor det finns runt om på denna planet!
För att återgå till mitt eget bloggande. Vad får jag ut av detta? Vad ger det mig att sitta här och skriva mina tankar, mina ord, mina funderingar, min väg genom livet? Troligen detsamma som för andra, det ger mig en röst, mina ord finns här för den som är intresserad av att läsa dem, kanske finns det något i dessa rader som kan hjälpa och inspirera? Eftersom jag tycker om det skrivna ordet så ger det mig också en tillfredsställande känsla när jag kan skriva av mig, skriva ur mig mina tankar och lägga ut dem till allmänt beskådande. Tänker att det nog inte bara är jag som går omkring här på jorden med en massa funderingar, det måste ju finnas fler som har en massa saker inom sig, men vars uttryck kanske inte är detsamma som mitt? En del målar, skriver poesi, sjunger, dansar, stickar, virkar, fotograferar etc.
Vart är jag nu på väg med detta? Människans olika uttrycks-medel...våra intressen, våra hobbyn
Ja, jag kom precis på att blogger är en del av mitt liv numera, en hobby, ett sätt att ge uttryck, att visa världen att jag finns, att lilla jag också finns här och vinkar till alla som vill se. Jag ger en bit av mig själv här, jag delar med mig av mig själv. Det är något jag valt att göra, för att jag vill, inte för att någon sagt att jag behöver det eller att jag måste det. Jag gör detta för att JAG VILL GÖRA DET. Det ger mig andrum i mitt liv. Det ger mig en paus från vardagens andra göromål. Jag får faktiskt mer energi efter att ha suttit här en stund och delat med mig av det som rör sig i huvudet på denna komplicerade varelsen som är jag...*L*
Och kanske, kanske finns det något som Du kan ta till dig av alla rader, kanske finner du något av värde?
Hur som helst, nu är det dags för sängens värme och några timmars sömn för att orka upp till det som behöver göras i det vardagliga livet!
Mycket värme och kärlek till alla som vill ha det!/N
Bläddrar lite bland sidor jag skrivit, bland sidor andra skrivit och tänker och funderar kring detta med bloggande.
Det som finns i tanken är; Vilka läser det jag skriver? Vilka är vi som skriver och lägger ut här? Är vi egocentriska? Egenkära individer som gör allt för att synas, märkas, höras? Är det därför vi bloggar? Varför välja ett forum som detta? Räcker inte dagboksanteckningar i det privata längre? Måste vi synas utåt, vika ut oss till andra för att få bekräftelse, för att bli kända, för att bli sedda?
Innan jag började blogga så tog jag mig en ordentlig "funderare", jag har stött och blött saken fram och tillbaka, jag har vägt för- och nackdelar och funderat ännu mera kring VARFÖR jag skulle blogga och vad det skulle innehålla? Jag följer vissa bloggar med stort intresse, för mig är det som att göra en resa utan att behöva åka någonstans, det är som att läsa en god bok. Få inblick i andra människors tankar, funderingar och liv. Det får mig att känna mig delaktig i livet utanför mitt eget liv. Jag lär mig saker genom att läsa. Det finns de som skriver om mat, det finns de som berättar om hur det är att leva med olika sjukdomar, det finns de som berättar om ett nytt liv i ett nytt land osv osv.
Hur kommer det sig att jag finner det så intressant? Ja, som jag beskrev nyss, jag reser i tanken, jag gör små turer runt om i landet, runt om i världen utan att behöva flyga, åka bil eller båt. Visst vore det trevligt att besöka vissa platser på riktigt också, men det är inte alltid man har den möjligheten. Drömma kan man och i tanken går det ju att vara på flera ställen samtidigt. Jag lär mig mycket om mig själv som person när jag läser om andras liv och hur andra människor tampas med sina liv. Ett av mina stora intressen är att läsa. För det mesta har jag en eller två böcker "på gång" så att säga. Just nu är det studier inom energiarbete och en roman. Jag växlar från den ena till den andra. Och så naturligtvis bloggar.
Genom åren har jag funnit många bra och fina tips och idéer genom bloggarna, både vad gäller recept på olika maträtter och bakverk samt idéer till pyssel och annat trevligt. Jag har inspirerats till att lyssna på musik och lärt mig förstå olika tillstånd i livet. Vilka fantastiska människor det finns runt om på denna planet!
För att återgå till mitt eget bloggande. Vad får jag ut av detta? Vad ger det mig att sitta här och skriva mina tankar, mina ord, mina funderingar, min väg genom livet? Troligen detsamma som för andra, det ger mig en röst, mina ord finns här för den som är intresserad av att läsa dem, kanske finns det något i dessa rader som kan hjälpa och inspirera? Eftersom jag tycker om det skrivna ordet så ger det mig också en tillfredsställande känsla när jag kan skriva av mig, skriva ur mig mina tankar och lägga ut dem till allmänt beskådande. Tänker att det nog inte bara är jag som går omkring här på jorden med en massa funderingar, det måste ju finnas fler som har en massa saker inom sig, men vars uttryck kanske inte är detsamma som mitt? En del målar, skriver poesi, sjunger, dansar, stickar, virkar, fotograferar etc.
Vart är jag nu på väg med detta? Människans olika uttrycks-medel...våra intressen, våra hobbyn
Ja, jag kom precis på att blogger är en del av mitt liv numera, en hobby, ett sätt att ge uttryck, att visa världen att jag finns, att lilla jag också finns här och vinkar till alla som vill se. Jag ger en bit av mig själv här, jag delar med mig av mig själv. Det är något jag valt att göra, för att jag vill, inte för att någon sagt att jag behöver det eller att jag måste det. Jag gör detta för att JAG VILL GÖRA DET. Det ger mig andrum i mitt liv. Det ger mig en paus från vardagens andra göromål. Jag får faktiskt mer energi efter att ha suttit här en stund och delat med mig av det som rör sig i huvudet på denna komplicerade varelsen som är jag...*L*
Och kanske, kanske finns det något som Du kan ta till dig av alla rader, kanske finner du något av värde?
Hur som helst, nu är det dags för sängens värme och några timmars sömn för att orka upp till det som behöver göras i det vardagliga livet!
Mycket värme och kärlek till alla som vill ha det!/N
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)