fredag 17 februari 2012
tisdag 7 februari 2012
Hur mycket kan vi själva påverka våra liv?
Ska man utgå från astrologin exempelvis så är vi till stor del styrda av stjärnor och planeter. Det går liksom inte att påverka det stora hela alltför mycket. Vi kan däremot missa möjligheter och tillfällen av tur och lycka eller om man följer expertisens råd så har vi mycket att vinna har jag läst.
Ditt födelsedatum, din födelsetid och ort spelar alltså in på din livsväg. Beroende på hur stjärnor och planeter, sol och måne stod i förhållande till varandra så kan man läsa av och förutse livsvägar, händelser osv. Du kan få dag till dag, en vecka, ett år framåt förutsagt, astrologen ser hur din karta ser ut, vägleder dig och förvarnar om vad som kan ligga där framför dig.
Till detta kan vi nu lägga till din egen vilja, dina drömmar och dina egna affirmationer, din förmåga att nyttja din kraft att skapa din verklighet. Ytterligare lite att lägga till är bönen, hoppet, förtröstan, tron, vetskapen om din egen skaparkraft. Änglar, Gud, Devor, det goda och det ljusa...meditationer, kroppsövningar, kost hållning, medvetenhet om vad som är nyttigt och bra för hälsan...som lite krydda kan vi använda oss av Tarot kort, änglakort, mediala personers syner, förnimmelser, känslor, bilder. Och med hjälp av kristaller kan vi skydda, hela, läka och rena...Vi kan välja att använda oss av alternativa behandlingsmetoder och mediciner.
Vi lever idag i en tid då utbudet är stort. Vi är mer fria att själva styra och ställa med våra liv. Kyrkan har inte den makten över oss längre. Nu är vi styrda av lagar och förordningar, regelverk och pålagor från riksdag och regering. Vi är fria att utforska och utröna andra synsätt, andra "religioner" om vi så önskar. Vi lever i en demokrati, i ett fritt land. Ingen kan säga åt dig vad du ska tro på. Pengarna däremot talar allt mer. Pengarna styr mycket, har väl alltid gjort det också för den delen, men nu är inte tron inblandad på samma sätt. Vi kan välja att gå ur svenska kyrkan. Vi behöver inte tillhöra någon tro. Det vi idag kan jobba för är hur pengarna fördelas i samhället, hur regelverk påverkar och styr i samhället. Hur lagtexter tolkas och förs över i samhället. Hur dessa i sin tur påverkar den enskilda människan.
Den nuvarande statsministern talar om en pensionsålder 75 år istället för 65. Försäkringskassan handlägger sjukdom och kommer fram till att de flesta inte har arbetsrelaterade skador...och framför allt inom de kvinnliga yrkena så är det absolut inte arbetsskador.
Sjukdom och arbetslöshet kan inte ingå i detta system. Det skall "bestraffas" med åtgärder som lägre utbetalningar och/eller hot om avstängning, uteblivna betalningar om man inte följer regelverket som tolkats av människor inom dessa olika "kassor". Skolorna i vårt land visar på att vi ligger långt efter andra länder i utbildning/kunskap, priser stiger men inte inkomster. Vi betalar skatt oavsett vi har ett jobb eller inte, vi betalar och betalar och betalar, men ändå står det att läsa om orättvisor, om människor som bor på gatan, människor som inte har råd att leva upp till det här landets normer. Man har inte råd att gå till tandläkaren, man har inte råd att hämta ut sina mediciner, man har inte råd att ta sig till förordade möten inom jobb och utvecklingsgarantin då inkomsten plötsligt rasat ner till 65%. Sen finner man ibland så idiotiska artiklar i tidningarna där det står att läsa att en politiker uttalat sig om att alla föräldrar borde köpa sina barn en lägenhet, eller att man ska ha en större summa sparad på ett konto för sämre tider. Jo, men vad göra den dagen det kontot också är tomt? (Om man nu haft möjlighet att ha sparade medel)
Hur mycket kan den som hamnat utanför systemet påverka sitt liv? Hur mycket kan den hemlösa själv påverka sin situation? Hur mycket kan den arbetssökande påverka sin arbetslösa situation? Blir man hjälpt av pålagor? Blir man hjälpt av att "straffas" ut ur systemet? Blir man mer benägen att få ett jobb, bli anställd av att ens inkomst sänks? Blir man friskare av att man får avslag från försäkringskassan? Växer en arm eller ett ben ut med hjälp av beslut om att det inte ses som varaktigt när man ansökt om medel till att handikapp anpassa ett fordon? Försvinner cancer med beslut om att man inte anses vara tillräckligt sjuk för att få sjukpenning och tvingas ut i arbetsmarknadsåtgärder??? Hur mycket kan man själv påverka sin situation?
Hjälper det att tro? Hjälper det att ta hjälp av sierskor? Hjälper det att lägga sin tilltro till kristaller? Eller alternativa metoder?
När livet är fullständigt omkull kastat, kan man då finna styrka i något överhuvudtaget? Det finns tyvärr en del som valt att avsluta sina liv efter beslut från exempelvis försäkringskassan, det finns de som blivit "patienter" inom psykiatrin efter att ha tappat orken till att leva upp till det här landets normer om att man inte kan vara arbetslös, att det faktiskt finns jobb att få. När till och med ens omgivning är så inrutad och itutad den synen som är pålagd från högre ort och man blir så ifrågasatt om varandet i arbetslösheten...det tas ingen hänsyn till individuella situationer, familjeliv, boende, skolor, barnomsorg osv. DU SKA HA ETT ARBETE, DU ÄR INTE SJUK, DU SKALL PRESTERA annars hör du inte hemma här i vårt samhälle, sen kan du tro på vad du vill, du får ha vilka intressen du vill, bara du gör rätt för dig först!
Hur ska en människa som lever i utanförskap kunna se det ljusa? Hur kan en människa fortfarande tro på det goda?
Jag lever med min tro om det goda, jag strävar efter att göra så gott jag kan. Jag har en tro på livet, jag har en tro och tillit till det alternativa, till änglar, till affirmationer, intuition, syner, astrologi, kristaller osv men jag finner det svårt att tro på samhället...att tro på pålagor och regelverk, normer osv...jag jobbar på att försöka få allt att gå ihop och runt. Jag är ju en del av samhället men jag finner mig mer och mer i ett ställningstagande till att ställa mig utanför. Jag har svårt att förstå inhumanitet, jag har svårt att greppa att människor i min omgivning, i Sverige först och främst, blir så illa behandlade och så "misshandlade" av attityder och regelverk. Jag har svårt att greppa byråkratin, jag VILL INTE vara delaktig i detta mammon-spel!
Med ljus och kärlek/N
Ditt födelsedatum, din födelsetid och ort spelar alltså in på din livsväg. Beroende på hur stjärnor och planeter, sol och måne stod i förhållande till varandra så kan man läsa av och förutse livsvägar, händelser osv. Du kan få dag till dag, en vecka, ett år framåt förutsagt, astrologen ser hur din karta ser ut, vägleder dig och förvarnar om vad som kan ligga där framför dig.
Till detta kan vi nu lägga till din egen vilja, dina drömmar och dina egna affirmationer, din förmåga att nyttja din kraft att skapa din verklighet. Ytterligare lite att lägga till är bönen, hoppet, förtröstan, tron, vetskapen om din egen skaparkraft. Änglar, Gud, Devor, det goda och det ljusa...meditationer, kroppsövningar, kost hållning, medvetenhet om vad som är nyttigt och bra för hälsan...som lite krydda kan vi använda oss av Tarot kort, änglakort, mediala personers syner, förnimmelser, känslor, bilder. Och med hjälp av kristaller kan vi skydda, hela, läka och rena...Vi kan välja att använda oss av alternativa behandlingsmetoder och mediciner.
Vi lever idag i en tid då utbudet är stort. Vi är mer fria att själva styra och ställa med våra liv. Kyrkan har inte den makten över oss längre. Nu är vi styrda av lagar och förordningar, regelverk och pålagor från riksdag och regering. Vi är fria att utforska och utröna andra synsätt, andra "religioner" om vi så önskar. Vi lever i en demokrati, i ett fritt land. Ingen kan säga åt dig vad du ska tro på. Pengarna däremot talar allt mer. Pengarna styr mycket, har väl alltid gjort det också för den delen, men nu är inte tron inblandad på samma sätt. Vi kan välja att gå ur svenska kyrkan. Vi behöver inte tillhöra någon tro. Det vi idag kan jobba för är hur pengarna fördelas i samhället, hur regelverk påverkar och styr i samhället. Hur lagtexter tolkas och förs över i samhället. Hur dessa i sin tur påverkar den enskilda människan.
Den nuvarande statsministern talar om en pensionsålder 75 år istället för 65. Försäkringskassan handlägger sjukdom och kommer fram till att de flesta inte har arbetsrelaterade skador...och framför allt inom de kvinnliga yrkena så är det absolut inte arbetsskador.
Sjukdom och arbetslöshet kan inte ingå i detta system. Det skall "bestraffas" med åtgärder som lägre utbetalningar och/eller hot om avstängning, uteblivna betalningar om man inte följer regelverket som tolkats av människor inom dessa olika "kassor". Skolorna i vårt land visar på att vi ligger långt efter andra länder i utbildning/kunskap, priser stiger men inte inkomster. Vi betalar skatt oavsett vi har ett jobb eller inte, vi betalar och betalar och betalar, men ändå står det att läsa om orättvisor, om människor som bor på gatan, människor som inte har råd att leva upp till det här landets normer. Man har inte råd att gå till tandläkaren, man har inte råd att hämta ut sina mediciner, man har inte råd att ta sig till förordade möten inom jobb och utvecklingsgarantin då inkomsten plötsligt rasat ner till 65%. Sen finner man ibland så idiotiska artiklar i tidningarna där det står att läsa att en politiker uttalat sig om att alla föräldrar borde köpa sina barn en lägenhet, eller att man ska ha en större summa sparad på ett konto för sämre tider. Jo, men vad göra den dagen det kontot också är tomt? (Om man nu haft möjlighet att ha sparade medel)
Hur mycket kan den som hamnat utanför systemet påverka sitt liv? Hur mycket kan den hemlösa själv påverka sin situation? Hur mycket kan den arbetssökande påverka sin arbetslösa situation? Blir man hjälpt av pålagor? Blir man hjälpt av att "straffas" ut ur systemet? Blir man mer benägen att få ett jobb, bli anställd av att ens inkomst sänks? Blir man friskare av att man får avslag från försäkringskassan? Växer en arm eller ett ben ut med hjälp av beslut om att det inte ses som varaktigt när man ansökt om medel till att handikapp anpassa ett fordon? Försvinner cancer med beslut om att man inte anses vara tillräckligt sjuk för att få sjukpenning och tvingas ut i arbetsmarknadsåtgärder??? Hur mycket kan man själv påverka sin situation?
Hjälper det att tro? Hjälper det att ta hjälp av sierskor? Hjälper det att lägga sin tilltro till kristaller? Eller alternativa metoder?
När livet är fullständigt omkull kastat, kan man då finna styrka i något överhuvudtaget? Det finns tyvärr en del som valt att avsluta sina liv efter beslut från exempelvis försäkringskassan, det finns de som blivit "patienter" inom psykiatrin efter att ha tappat orken till att leva upp till det här landets normer om att man inte kan vara arbetslös, att det faktiskt finns jobb att få. När till och med ens omgivning är så inrutad och itutad den synen som är pålagd från högre ort och man blir så ifrågasatt om varandet i arbetslösheten...det tas ingen hänsyn till individuella situationer, familjeliv, boende, skolor, barnomsorg osv. DU SKA HA ETT ARBETE, DU ÄR INTE SJUK, DU SKALL PRESTERA annars hör du inte hemma här i vårt samhälle, sen kan du tro på vad du vill, du får ha vilka intressen du vill, bara du gör rätt för dig först!
Hur ska en människa som lever i utanförskap kunna se det ljusa? Hur kan en människa fortfarande tro på det goda?
Jag lever med min tro om det goda, jag strävar efter att göra så gott jag kan. Jag har en tro på livet, jag har en tro och tillit till det alternativa, till änglar, till affirmationer, intuition, syner, astrologi, kristaller osv men jag finner det svårt att tro på samhället...att tro på pålagor och regelverk, normer osv...jag jobbar på att försöka få allt att gå ihop och runt. Jag är ju en del av samhället men jag finner mig mer och mer i ett ställningstagande till att ställa mig utanför. Jag har svårt att förstå inhumanitet, jag har svårt att greppa att människor i min omgivning, i Sverige först och främst, blir så illa behandlade och så "misshandlade" av attityder och regelverk. Jag har svårt att greppa byråkratin, jag VILL INTE vara delaktig i detta mammon-spel!
Med ljus och kärlek/N
måndag 6 februari 2012
Men gör nå´t då!
Jag märker att jag inte skriver här alltför ofta längre. Ett inre motstånd har växt sig allt starkare inom mig, mot detta, mot förändringar i vår s.k. välfärd, mot tvånget att prestera, mot känslan av tvång att vara lyckad, att lyckas med arbete, med karriärer, med livet som samhällsmedborgare. Misslyckade individer är inte välkomna eller intressanta.
Jag upplever viss frustration när det gäller regelverk och normer. Pålagda regler med "hot" om att man blir avskriven, utskriven, utpetad, utan inkomster osv om man inte följer det som pålagts oss uppifrån.
Jag upplever en enorm press på mig att jag måste prestera, betala för mig, visa på att jag gör något samhällsnyttigt, att jag drar mitt strå till stacken, att jag ger något, att jag gör något. Jag ska betala skatt, jag ska betala avgifter och jag ska vara en del av den stora massan. Är jag inte det, gör jag inte det så är jag utanför.
Att hamna utanför en gemenskap är det värsta som kan hända, det är vi itutade sedan barnsben, gör det du ska, gör rätt, följ strömmen, gör som alla andra, gör ditt jobb, fyll din uppgift, annars har du inte rätt att äta, annars har du inte rätt att vara med.
Detta i sin tur leder till att jag drar allt hårdare i min egen handbroms, jag gräver ner hälarna i backen, stretar emot...det kan inte vara meningen att vi ska bli sjuka på kuppen! Det kan inte vara meningen att vi ska leva som slavar, det kan inte vara meningen att vi enbart skall tiga och göra allt som man säger åt oss att göra. Vad är det för fel?! Varför är vi så tysta? Varför är vi inte fler som säger ifrån? Varför orkar ingen kämpa emot?
Det är som om vi blivit så pålagda med tyngder att ingen orkar, som om man gjort detta med flit...den större massan av "vanligt" folk tystas genom hårdare tag, vi orkar till slut inte göra motstånd, vi orkar inte ta itu med de större frågorna, då vi hela tiden är tvungna att se om vårt eget liv, våra egna hus och hem. Vi blir så egocentriska just pga alla pålagor att ingen orkar engagera sig i orättvisorna, ingen orkar med mer än det egna livet.
Som jag ser det så är det ett ypperligt sätt att få den större massan i schack, smart drag, man gör folket utmattade för att inte riskera att de reser sig och agerar, protesterar och river ner det pålagda, det beslutade...
Det är svårt att göra sig hörd som en enda individ, man behöver vara fler för att kunna påverka!
Jag satte mig ner och skrev mina tankar, mina åsikter till de i ledande positioner---allt utifrån min verklighet, jag skrev av mig, berättade min situation. Det ger kanske inte omedelbara resultat om förbättringar, men jag gjorde något, jag tog mig ur en känsla av att inte ha någon som helst påverkan i det stora hela.
I det lilla, i min egen verklighet gör jag vad jag kan.
Ha det gott/N
Jag upplever viss frustration när det gäller regelverk och normer. Pålagda regler med "hot" om att man blir avskriven, utskriven, utpetad, utan inkomster osv om man inte följer det som pålagts oss uppifrån.
Jag upplever en enorm press på mig att jag måste prestera, betala för mig, visa på att jag gör något samhällsnyttigt, att jag drar mitt strå till stacken, att jag ger något, att jag gör något. Jag ska betala skatt, jag ska betala avgifter och jag ska vara en del av den stora massan. Är jag inte det, gör jag inte det så är jag utanför.
Att hamna utanför en gemenskap är det värsta som kan hända, det är vi itutade sedan barnsben, gör det du ska, gör rätt, följ strömmen, gör som alla andra, gör ditt jobb, fyll din uppgift, annars har du inte rätt att äta, annars har du inte rätt att vara med.
Detta i sin tur leder till att jag drar allt hårdare i min egen handbroms, jag gräver ner hälarna i backen, stretar emot...det kan inte vara meningen att vi ska bli sjuka på kuppen! Det kan inte vara meningen att vi ska leva som slavar, det kan inte vara meningen att vi enbart skall tiga och göra allt som man säger åt oss att göra. Vad är det för fel?! Varför är vi så tysta? Varför är vi inte fler som säger ifrån? Varför orkar ingen kämpa emot?
Det är som om vi blivit så pålagda med tyngder att ingen orkar, som om man gjort detta med flit...den större massan av "vanligt" folk tystas genom hårdare tag, vi orkar till slut inte göra motstånd, vi orkar inte ta itu med de större frågorna, då vi hela tiden är tvungna att se om vårt eget liv, våra egna hus och hem. Vi blir så egocentriska just pga alla pålagor att ingen orkar engagera sig i orättvisorna, ingen orkar med mer än det egna livet.
Som jag ser det så är det ett ypperligt sätt att få den större massan i schack, smart drag, man gör folket utmattade för att inte riskera att de reser sig och agerar, protesterar och river ner det pålagda, det beslutade...
Det är svårt att göra sig hörd som en enda individ, man behöver vara fler för att kunna påverka!
Jag satte mig ner och skrev mina tankar, mina åsikter till de i ledande positioner---allt utifrån min verklighet, jag skrev av mig, berättade min situation. Det ger kanske inte omedelbara resultat om förbättringar, men jag gjorde något, jag tog mig ur en känsla av att inte ha någon som helst påverkan i det stora hela.
I det lilla, i min egen verklighet gör jag vad jag kan.
Ha det gott/N
Åsikter och tankar
Jaha, så sitter man här igen då, det petas på mig att jag ska skriva, men jag vet inte riktigt om vad?
Jag har mycket tankar och funderingar kring allt möjligt i vår värld, men jag finner inte gnistan att få det ur mig idag. För ett tag sedan var jag så upprörd över en del saker, att jag skrev brev till våra politiker. Från det ena hållet fick jag ett s.k. politiskt korrekt svar. Från det andra hållet kom ett mera personligt svar.
Jag undrar fortfarande hur länge till vi i det här landet ska tiga och bara gå vidare utan att fler engagerar sig, utan att fler av oss säger sin mening, skriver till de som sitter i "maktpositionerna"...? Vi behöver tala om och visa på verkligheten för dessa som sitter "där i huvudstaden" och fattar beslut. De behöver få del av hur deras beslut påverkar oss här ute i verkligheten. Det hjälper ingen att vi sitter och ojar oss vid kaffeborden runt om på arbetsplatserna, vid matborden hemma. Vi måste försöka orka och våga ta tag i det lite mera. För ju fler som vågar, ju fler av oss som öppnar munnen, skriver och påtalar hur besluten påverkar, berör och söndrar våra liv desto större är ju chansen till att få till förändringar.
Jag har mycket tankar och funderingar kring allt möjligt i vår värld, men jag finner inte gnistan att få det ur mig idag. För ett tag sedan var jag så upprörd över en del saker, att jag skrev brev till våra politiker. Från det ena hållet fick jag ett s.k. politiskt korrekt svar. Från det andra hållet kom ett mera personligt svar.
Jag undrar fortfarande hur länge till vi i det här landet ska tiga och bara gå vidare utan att fler engagerar sig, utan att fler av oss säger sin mening, skriver till de som sitter i "maktpositionerna"...? Vi behöver tala om och visa på verkligheten för dessa som sitter "där i huvudstaden" och fattar beslut. De behöver få del av hur deras beslut påverkar oss här ute i verkligheten. Det hjälper ingen att vi sitter och ojar oss vid kaffeborden runt om på arbetsplatserna, vid matborden hemma. Vi måste försöka orka och våga ta tag i det lite mera. För ju fler som vågar, ju fler av oss som öppnar munnen, skriver och påtalar hur besluten påverkar, berör och söndrar våra liv desto större är ju chansen till att få till förändringar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)