Jag var mer aktiv med mitt fotograferande förr, i "ungdomens glada dagar". Då det fortfarande inte var i var mans hem att på hobbynivå framkalla själv...typ...Svartvitt var grejen för mig, framkallning i lilla badrummet, trångt och j--vligt...men ack så himla roligt.
Nu, eller snarare för några år sedan tog jag tag i det igen, men näeh, det ville sig inte riktigt...ni vet den där berömda "inspirationen" föll en bit efter startskottet. Lusten att släpa på kameran i tid och otid föll bort. Kanske hänger det ihop med det faktum att jag i grund och botten fortfarande grämer mig över alla, i en husbrand, förlorade pappersbilder? Eller kanske att jag är en sådan där gammal stofil som inte riktigt förlikat mig med dagens teknik eller lättheten/enkelheten i att exempelvis radera miljoner bilder direkt i kameran eller redigera bilden i datorn istället för att vänta på framkallningen för att se om jag lyckats med åtminstone en av 36 bilder? Här skiner mitt teknikmotstånd igenom :P
Jag "försvinner" bort i annat när det blir för mycket "teknik-snack", pixlar hit och skärpa dit eller beskär här, ta bort där, fyll ut, lägg till osv...det ger mig en 'hint' om att jag inte är en fullvärdig medlem i den världen. Jag tappar intresset och ser eller känner absolut ingen glädje i att fotografera på de premisserna....när det skall synas in i minsta detalj, när det skall jämföras och värderas utifrån teknik m.m
Jag fotograferar med och ifrån hjärtat. Alltså sådant jag fastnar för, sådant som tilltalar mig, sådant som "säger mig någonting" blablabla. På känsla, för stunden. Och jag har iallafall lärt mig eller snarare kommit att förstå att jag inte kan fotografera på kommando. Det är och förblir ett hjärtligt nöje, när andan faller på och känslan är den rätta.
*En virkande, loppistokig medelålders hobbyfotograf* kan man väl kortfattat kalla mig för?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar