För 8 år sedan slutade jag leva. Jag la av, jag gav upp, jag ville inte andas, jag trodde mig inte klara av att andas ett endaste andetag till, jag stängde av. Fysiskt var jag närvarande, men i övrigt ställde jag mig utanför världen. Jag var tvungen att resa mig upp varje morgon för mina barns skull, men jag kan ärligt säga att jag inte var med fullt ut. Jag försökte finnas till, jag försökte räcka till, jag fanns för barnen, men mitt eget jag ville inte vara med. Min omgivning sa till mig att jag måste vara stark för barnen, man sa att jag var så duktig och stark, man sa mig att det var det var tur att vi fanns kvar i alla fall, man sa mig att det finns en mening med allt, man sa mig att livet går vidare, man sa mig att jag var lyckosam som fått leva, man sa mig mig att det finns något att leva för, man sa mig att det kommer en dag då jag inte längre känner denna börda så tung, man sa mig att livet är en gåva...
Då ville jag bara be alla att dra åt skogen, att lämna mig ifred, att låta mig vara...jag befann mig i ett vakuum, jag ville inte höra, jag ville inte höra vad någon hade att säga om sina liv, hur de hade klarat av sina sorger och bedrövelser, jag ville inte se deras ansikten då de sade sig vara ledsna för min och barnens skull, jag ville inte höra på alla dessa deltagande ord, dessa med-kännande individer, dessa medmänniskor.
Det var mitt och barnens liv som försvann, det var vi som stod kvar efter att vårt hem brann ner till grunden, det var min man och barnens far som dog i branden, det var vårt hem, våra saker, våra möbler, våra kläder, våra minnen, våra drömmar...det var vårt liv som förstördes under loppet av några timmar...vårt liv, ingen annans. Visst fanns det andra anhöriga, andra släktingar, vänner och bekanta som förlorade en nära i och med att mannen omkom...men det var inte deras HELA LIV som försvann...jag och barnen stod kvar utan någon trygghet. Vi hade inget hem att åka till längre, vi hade ingenstans att ta vägen för att känna oss säkra, vår egen oas av trygghet var borta för alltid. Som lämnade vind för våg. Alla band som höll oss samman, alla band som gjort oss till en enhet, en helhet var borta...hur överlever man det? Hur ta sig vidare? Hur orka förklara? Hur orka stå ut med spekulationer och frågor från omgivningen? Hur ska jag stå ut? Hur ska jag orka vidare? Hur ska jag kunna ta hand om allt det som kommer ur detta? Hur ska barnen orka? Hur ska barnen kunna växa upp till trygga individer nu? Hur ska deras liv arta sig?
Ja, det har gått lite mer än 8 år sedan vårt hem brann ner till grunden, 8 år sedan barnen förlorade sin pappa och jag blev ensam vårdnadshavare till två barn. Livet blir inte alltid så som man tror. Livet kan förändras snabbt. Jag är inte ensam om att ha upplevt svårigheter, det är bara att se sig om i omgivningen, på tv, i närområdet...alla har vi något vi sörjer, någon vi saknar, något svårt att ta itu med. Mina sorger är inte svårare än någon annans. Vi får alla vår beskärda del av svårigheter att tampas med, det finns mycket i livet att vara tacksam över---det ser jag idag, det känner jag idag även om jag kan önska det hade varit annorlunda, så är det ett liv vi har, vi lever, vi har fått börja om från början, vi får söka tills vi finner friden, vi har inte givit upp, vi finns kvar. Jag kan ibland önska att jag orkat vara mera närvarande än vad jag varit, jag kan ibland önska mig att jag orkat vara mera levande och innerlig under de första två, kanske tre åren efter förödelsen, men jag orkade inte, jag orkade helt enkelt inte. Jag kan ibland önska att jag orkat stå på mig mera i vissa möten, i vissa samtal med andra, att jag orkat stå upp och satt ner foten och satt stopp för vissa saker som jag ansåg vara fel, ja det finns saker jag önskar varit annorlunda, blivit annorlunda, men nu är det så här det är och vi lever. Vi finns kvar, vi är här. Det finns en mening med allt och det är vår uppgift att ta reda på vad det är, vi lever för att det är så det är. Vi finns kvar.
Ute i världen finns andra som lider och sörjer. Ingen kan säga att min sorg är mindre än någon annans, ingen kan säga att min sorg är större än någon annans...Det är som det är bara, det är som det är.
Livet går vidare, livet har gått vidare. /Med kärlek och värme/N
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar