Jag upptäcker idag att jag "rusar iväg" i tankarna. Framåt i tiden, nästa vecka, den kommande månaden---det nya årets intåg. Pulsen ökar, tankarna far i huvudet, allt som ska ordnas, allt som skall lösas, allt som skall göras...det ska köpas in, det ska handlas. Det skall handlas mat, julklappar, tågbiljetter, bensin, bilen skall också förbesiktigas och servas för att sedan besiktigas och förhoppningsvis bli godkänd för ännu ett år, det skall tvättas och det skall putsas, det skall planeras matsedel och det skall köpas busskort, det skall matas, vattnas och rensas, julgran skall hittas och pyntas, det skall bakas, det skall slås på stort för födelsedagen som är i antågande----det pysslas, det tisslas, det prasslas och det tassas runt i ullstrumpor.
Jag tar mig en kvällspromenad och tittar i pyntade fönster, tittar in i pyntade och juliga skyltfönster och kommer på mig att drömma om en jul i ett litet lantkök, drömmer om ett torp eller ett litet hus på landet, ute i skogen, med vedspis i köket, med kakelugnar i sovrummen och öppen spis i vardagsrummet. Jag drömmer om mörkret som lagt sig runt stugknuten och det enda ljuset är det som kommer från fönsterbelysningar och brinnande marschaller på gården, jag drömmer om det vita---snön som fallit och täckt marken, bäddat in alla skogens träd och buskar, jag drömmer om en jul som den var och firades för länge sedan. Jag drömmer mig bort i detta drömmande.
Det finns många saker jag drömmer om, det finns mycket jag önskar mig och mina barn. Jag drömmer och känner hur det drar i mig, någonstans i magtrakten finns ett sug, en längtan till detta. En fantasi, en dröm, en önskan och en vilja att kunna förverkliga det....
- " Vad är väl min oro för morgondagen, i jämförelse med den som inte har ett hem eller någon mat?" Vad är väl min oro för morgondagen i jämförelse med den som lever i fångenskap? Vad är väl min oro över allt som behöver hinnas med och inhandlas i jämförelse med den som lider av kyla, hunger, törst? Vad är väl min oro över mina barns välfärd---att de ska ha roliga klappar under granen, nya kläder bara för att det är roligt, böcker, tidningar, spel, godis mm---i jämförelse med den förälder som sliter för att överhuvudtaget kunna få fram något av det som räknas höra till livets måsten...
Ja, här går jag, jag lever i Sverige, efter Svenska mått, det här samhället har sina normer och sociala regler...man hamnar lätt utanför alla dessa osynliga murar om man inte har ett arbete idag, eller om man är sjukskriven, utskriven ur försäkringskassan, utstämplad från a-kassan, hamnat i fas ett, två eller tre i arbetsmarknadspolitiska termer...ja...men vad är väl det i jämförelse med andra som är VERKLIGT fattiga ute i världen?
Jag funderar och klurar, jag tänker och vänder o vrider på saker i tanken. Varför är det så att jag inte ska få tycka, tänka och känna att jag har det dåligt ställt när jag inte kan ge mina barn det som deras kompisar har? Varför ska jag gå omkring och känna mig skyldig för att jag önskar mig ett bättre hem, en bättre tillvaro? Varför ska jag behöva skämmas över att inte tycka att vi har det gott ställt i alla lägen?
Allt sådant tänker jag, väger för och emot, tänker på de som inte har och tänker på dem som har. Är det så det ska vara? En del ska ha mer för att kunna ge till de som inte har? De som inget har ska ta emot för att hjälpa den som ger känna sig bättre till ...mods? I sitt samvete?
Ja, inte vet jag vad som är början eller slut i dessa tankegångar, men detta pågår i mitt huvud i alla fall.
Med kärlek och värme/N
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar