Komplicerat

Vad mitt öga såg och fastnade för just där jag stod för stunden...

Ovidkommande? Ointressant? kanske för vissa, men för mig var det "viktigt" att avbilda det ögat drogs till just vid foto-ögonblicket. Att fotografera är för mig ett utmärkt sätt att skaka loss kroppen och sinnet från all information som öser in från omgivningen. Det får mig samlad och det har väckt upp en källa av nyfikenhet och ett intresse för utveckling inom området fotografi, men jag stretar emot och undrar i mitt stilla sinne varför? Jag fastnar i tanken och funderar fram och tillbaka...varför stretar jag emot en utveckling inom något jag tycker om? Har det att göra med att jag inte anser mig vara bra nog? Ja, kanske det? Eller hardet med uppfostran i bagaget att göra som säger att jag inte skall förhäva mig och påstå mig vara bättre på något än någon annan? I landet lagom skall man ju inte "våga" sig på att hävda sig, att påstå att man är bra på något...i landet lagom skall man vara och göra som alla andra, allt för att passa in i normer och regler.

Hmmm, det handlar inte bara om fotografi detta, det går djupare än så...det finns så många andra bitar inom mig, av mig, som ligger i det fördolda för min omgivning. Jag kan så mycket, ser så mycket mer, känner mer än jag ger uttryck för, försöker anpassa mig efter det som sägs vara det enda riktiga--- jobba, ta hand om barnen, hemmet, bry mig om mina nära och kära, släng gärna in några vänner som behöver stöd och hjälp, städa, laga mat, tvätta, gå ut med hunden, planera julklappar, veckomatsedlar, hålla budget, tanka bilen, äta med måtta...glöm inte bort att hålla dig ajour med omvärlden genom att följa nyheterna minst en gång om dagen, håll koll på att barnen inte missköter sin skolgång, hjälp skolan att ragga pengar till skolresor, gå på föräldramöten, se till att läxorna blir gjorda, finns till hands och lyssna på barnen närhelst de behöver prata...alltså, jag stretar emot...jag bollar, trollar och trixar för att finna ro i nuet, att försöka hinna med det som behöver hinnas med varje dag. Med kamerans hjälp finner jag en stunds ro från vardagen. Med fokus på det som ryms inom ramen av det linsen ser och tar in...jag kan andas och vara fri i den stunden och nu har ett djupare intresse väckts för utveckling inom området---jag är rädd---rädd för att tappa glädjen i fotograferandet, rädd för att få det till att bli ännu en sak som är ett måste på listan av göromål....jag vill ha kvar min naivitet, min upptäckarglädje men samtidigt känner jag att jag vill fortsätta att utvecklas....

Ja, livet är förunderligt och jag är en komplicerad individ.